Socialdemokraterna betalar ett högt pris för segregationen

Magdalena Anderssons parti har gjort ett starkt val i ett europeiskt perspektiv. Det är inte många socialdemokratiska partier som når 30 procent. Ändå verkar det inte räcka.

Visserligen har partiets taktik lyckats i många medelklassområden där Moderaterna tappat kraftigt. Ulf Kristerssons omfamnade av Sverigedemokraterna gick verkligen inte hem där. Magdalena Anderssons personliga trovärdighet tycks också ha spelat stor roll.

Men samtidigt har Jimmie Åkessons parti marscherat fram i andra delar av Sverige, inte minst i gamla socialdemokratiska fästen. Den fundamentala förändringen av svensk politik sedan 2010 fortsätter.

Tappar kraftigt i förorter

Möjligen hade (SD) gått ännu bättre utan den socialdemokratiska partiledningens betoning av hårda tag, det är svårt att veta. Retoriken har också haft ett pris. Socialdemokraterna tappar kraftigt i många förorter.

Framgångarna för partiet Nyans har flera förklaringar. Kanske var det bara en tidsfråga innan ett sådant parti skulle framträda. Men det är inte den enda förklaringen till (S) nedgång på till exempel Järvafältet i Stockholm. Även Vänsterpartiet går fram. Utan tvekan har talet om ”Somalitown” och bristen på konkreta åtgärder för att förbättra livsvillkoren haft betydelse där.

Det är samtidigt riskfyllt att analysera valresultat enbart utifrån årets kampanjer. Mer grundläggande beror både tappet i miljonprogrammets områden och de stora förlusterna över tid till Sverigedemokraterna på en feltänkt politik. Trots mycket prat har de rejäla investeringarna mot segregationen uteblivit.

Mullrats inom LO

Mycket kunde ha gjorts under de åtta åren sedan maktskiftet 2014. Stefan Löfven lovade en storsatsning mot segregationen i sitt sommartal 2016, men det blev inte mycket av löftena. Finansdepartementet bromsade när pengarna skulle fram.

LO fick inte heller gehör för sina krav om rejäla samhällsinvesteringar som kunde ha minskat de sociala skillnaderna. Och det där med att vända på alla stenar mot segregationen visade sig nästan enbart handla om den i och för sig viktiga brottsbekämpningen. Alltför lite om rättvisa uppväxtvillkor i allmänhet.

Det lär knappast komma några seriösa avgångskrav när det inte ens gått ett år sedan Magdalena Andersson valdes av en jublande partikongress. Men de partidistrikt som var tveksamma inför valet av Magdalena Andersson kan så småningom ge sig ut på krigsstigen, om det inte sker en omläggning av politiken centralt. Det har också mullrats inom LO-förbunden om en valrörelse utan tydlig höger-vänster konflikt.

Tuppkammarna har växt

På längre sikt finns hotbilden att Centerpartiet ändrar sig. Annie Lööf sitter inte kvar för evigt och årets valresultat kan tvinga fram en svår debatt inom hennes parti. Utan Centern samlar de rödgröna bara 42 procent.

Mycket kan hända redan under denna mandatperiod, också på Ulf Kristerssons sida. Regeringsbildningen blir inte lätt när Sverigedemokraternas tuppkam växt. Invalda riksdagsledamöter kan hoppa av sina partilinjer. Liberalernas interna konflikter lär förstärkas i takt med att Jimmie Åkesson skärper sina krav.

Att vinna regeringsmakten skulle höja stämningen inom Moderaterna, men nog kommer det ändå att finnas en oro för framtiden för det parti som nu bara är det tredje största. Och vad säger att Sverigedemokraterna skulle sluta att växa när Ulf Kristersson så tydligt hyllat det tidigare pariapartiet?

För Magdalena Andersson är det centralt att visa en viss ödmjukhet och vilja till omprövning. Att formulera en trovärdig politik mot segregationen är livsnödvändigt för socialdemokratin, vare sig det blir i opposition eller i Rosenbad.