Isabella Lövin om nya havsavtalet: ”Täpper igen enormt hål”
I en ny global FN-överenskommelse dras spelreglerna upp för hur aktivitet i internationellt vatten ska regleras. ”En grundkonstitution för halva planeten”, säger tidigare miljöministern och EU-parlamentarikern Isabella Lövin till Altinget.
Genom en överenskommelse mellan ett hundratal parter inom FN-systemet har spelregler satts upp för hur aktiviteter i internationellt vatten bör gå till med hänsyn tagen till den marina miljön.
Därmed kompletteras exempelvis de fiskesamarbeten, sjöfarts- och avfallstransportregler som redan nu finns för vissa sektorer, med en grundplåt för hur verksamhet bör bedrivas på hälften av jordens yta.
Överenskommelsen för skydd av marina miljöer utanför nationellt vatten, inom det så kallade BBNJ-samarbetet, ses som historisk.
Men den har också suttit hårt inne, då arbetet påbörjades 2004. En av dem som tryckt på för överenskommelsen är Isabella Lövin, som i sin tidigare roll som EU-parlamentariker och senare också MP-minister drivit på för att reglering ska komma till. I sin roll som ena ordföranden i påtryckningsorganet Friends of Ocean Action har det arbetet fortsatt.
– 2012 var jag med i Rio när vi skulle få in i en text att världen skulle börja förhandla om ett avtal. Då var frågan hur skarpt och hur snabbt man skulle sätta sig och börja förhandla. Det har varit en extremt lång process, där många länder har motsatt sig eftersom de inte velat, helt enkelt, att det ska regleras, utan att det ska fortsatt vara fritt, säger Lövin till Altinget och påpekar att hon inte varit direkt involverad i förhandlingarna.
Kunde man förvänta sig mer, utifrån de förutsättningar som finns och hur förhandlingarna fortlöpt?
– Det är ändå ett förvånansvärt starkt ljus, i ett växande demokratiskt mörker, där FN har ifrågasatts och det är ett krympande demokratiskt utrymme i många länder. Att vi lyckats komma överens om det här är ändå ett stort steg framåt, säger Lövin och fortsätter:
– Det här avtalet är ju också kopplat till andra forum inom FN-systemet, som gör att man kommer att kunna rapportera mycket mer och få en bättre helhetsbild av vad som händer på världshaven.
Att exempelvis miljökonsekvensbeskrivningar nu införs även utanför den ekonomiska zonen ses som centralt, fortsätter Lövin, som tidigare också varit styrelseordförande för Stockholm Environment Institute.
– Tidigare har du i princip kunnat anmäla International seabed authority att ”här vill vi skapa storskalig gruvdrift”, och då har du i princip fått göra det. Nu finns det ett tydligare regelverk för hur det ska gå till.
Risker med att runda kraven
Men som med alla internationella avtal, så gäller bara reglerna de parter som ratificerar överenskommelsen. Avvägningen mellan att få till ett starkt miljöskydd och samtidigt få med så många som möjligt har därför varit central i förhandlingarna hos förespråkarna. Och det är inte klart att ens de 100 parter som var med i slutförhandlingarna i New York kommer att ansluta.
Det innebär att ett företag kan använda sig av så kallad ”bekvämlighetsflaggning” om det så önskar och därmed undgå att ta sin ansökan igenom den FN-process som nu satts upp.
Men Staffan Danielsson, som varit en av de tjänstemän på Regeringskansliet i Sverige som främst arbetat med förhandlingen, pekar samtidigt på att det finns andra verktyg som då kan användas för att agera mot de som vill runda reglerna.
– Det finns ju risker att göra sådär för exempelvis ett företag. Om du går den vägen och sedan vill ha en marknad för din produkt, och du inte har omfattats av de här reglerna, så misstänker jag att marknaden blir mindre.
Alternativet, att få fast tvingande regler för alla, hade samtidigt varit omöjligt att nå.
– Det hade varit lite orättvist att kräva att man ska lösa den formen av horisontella frågor, som rör hela FN-systemet. För det fanns det inte heller mandat för i förhandlingarna, säger Staffan Danielsson till Altinget.
Packat och klart för 30-procentsmålet?
En av de pådrivande faktorerna till att parterna kunde nå en överenskommelse var att FN-parterna samtidigt tagit fram åtagandet att skydda 30 procent av havsytan fram till 2030.
Men att BBNJ-överenskommelsen skulle kunna fungera som en väg för att kunna ”slippa göra hemläxan” på hemmaplan köper Staffan Danielsson inte. Bland annat för att 30-procentskravet också innehåller kvalitetskrav på det som ska skyddas.
– Det räcker inte att bara skydda där. För syftet med detta är att skydda så mycket biologisk mångfald som möjligt. Och även om det är mycket mångfald i dessa områden, så är mångfalden närmre kusterna en annan. Sedan ska man komma ihåg att 80 procent av världens fångster av fisk sker också inom de ekonomiska zonerna.
Löser ut fråga som varit öppen sedan 1982
Isabella Lövin menar att överenskommelsen täpper igen ett ”enormt hål” i de internationella regelverken som uppstod efter att Havsrättskonventionen undertecknades 1982 och trädde i kraft 1994.
Varför löste man inte den frågan då?
– De kom aldrig så långt. Man ska också komma ihåg att det stora arvegodset från sjöfarandets tid var att ”havet var fritt”. Det var utgångspunkten tills man såg den ekonomiska aspekten, men också den säkerhetspolitiska aspekten i det, säger Lövin och fortsätter:
– Då kom bland annat torskkriget mellan Storbritannien och Island, och då såg man att det fanns ingen ordning. Men då fokuserade man på kontinentalsocklar, och vad som ska ske inom ekonomiska zonen, och vilka friheter som ska gälla där. Men man orkade helt enkelt inte med resten av haven. Och det fanns också fortfarande en allmän känsla att det var fritt, ”för att havet är oändligt”. Men nu vet vi att det inte är det. Nu har vi mikroplast mitt i Stilla havet, vi påverkar hela detta enorma hav, och därför måste vi också reglera det.
S pressar regeringen om kortare tillståndsprocesser
Fastighetsägarna vill se balanserat förslag om vräkning när barn begår brott
