Sena stödinsatser i grundskolan: ”Bollas tillbaka till läraren”
Elever i behov av särskilt stöd får många gånger vänta ända till högstadiet. Detta trots att behovet ofta har uppmärksammats mycket tidigare, visar en ny kartläggning.
Både Skolverket och Lärarnas riksförbund presenterade nyligen rapporter om elevers tillgång till pedagogiskt stöd. Båda visar på att stödinsatser där eleven är i behov av särskilt stöd ofta sätts in väldigt sent. Dessutom finns det brist på specialpedagogisk personal.
– Majoriteten av stödet sätts in under elevens sista år i grundskolan. Om skolan tidigt hade uppmärksammat att en elev inte når målen och gör anpassningar tidigt så kanske det i större utsträckning kan räcka, säger Ulrika Dahlén, enhetschef på Skolverket, till Altinget.
Lärarnas riksförbund menar däremot att lärare ofta upptäcker behovet, men att det inte hörsammas.
– Det särskilda stödet sätts in i lägre utsträckning och det har blivit en enorm arbetsbörda för lärarna. Man kan ha en mängd elever i samma klassrum som alla behöver ha speciella extraanpassningar. Man anpassar så man blir alldeles snurrig, säger Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas riksförbund, till Altinget.
Personalbrist
Enligt Åsa Fahlén tenderar flera skolor att inte sätta in stödet tidigt av rädsla att peka ut elever. I stället skjuter man problemet framför sig. Men det är bara en del av förklaringen.
– Det är också brist på adekvat personal att sätta in. Det finns en enorm brist på specialpedagoger och framför allt speciallärare, vilket gör att även om rektorerna ser behovet så har de inte personal att sätta in.
För att komma tillrätta med problemet ställer nu Lärarnas riksförbund flera krav.
– Vi måste göra det attraktivt för lärare att fortbilda sig, till exempel gå en vidareutbildning till speciallärare eller specialpedagog, men också lönemässigt locka till sig dem som redan har en utbildning.
Lagstadgad skyldighet att ingripa
Lärarnas riksförbund vill också att regelverket ses över igen för att stödinsatser ska kunna komma på plats direkt när en lärare signalerar.
– Vi vill ha en förskrivningsrätt för lärare. Att när lärare signalerar om en elev då ska skolan vara skyldig att göra en insats. Att man faktiskt ger den befogenheten till lärarna.
– Som lärare kan man ju se att den här eleven klarar inte jag i mitt klassrum och då kan man behöva specialpedagogisk kompetens för att få hjälp med vilka insatser som krävs.
– Det får inte hela tiden bara bollas tillbaka till läraren. Det är en enorm frustration. Ingen tar tag i det utan tiden bara går och går. Och sen går eleven i högstadiet och då är det väldigt sent.
Mindre klasser
En annan insats som kan underlätta är att minska klasstorlekarna och även anställa lärarassistenter i lågstadiet, menar Åsa Fahlén.
– Ordinarie lärare har en stor kompetens men får inte möjlighet att faktiskt ägna sig åt varje elev, därför att det är för många, och man har inte möjlighet att sitta med varje elev en liten stund var.
Ojämlikt
Bristen på stödinsatserna gör också att skolan misslyckas med sitt kompensatoriska uppdrag eftersom fördelningen av specialpedagogiska resurser är väldigt ojämn, menar Åsa Fahlén.
– Vi vet från forskningen att föräldrarnas utbildningsbakgrund är det som påverkar elevens möjligheter att klara skolan mest. Då borde man ju se till att i de områden där det är låg utbildningsnivå bland föräldrarna, där borde man ha fler speciallärare och specialpedagoger. Men så ser det inte ut.
– För att ha en likvärdig kompensatorisk skola över hela landet så behöver staten ta över finansieringen. För det handlar också om hur mycket man lägger på detta, säger Åsa Fahlén.
Bolund (MP) om budgetbråket: S prioriterar aldrig miljön i den ekonomiska politiken
Stor oro för trafficking av ukrainska flyktingar – ny rapport från Nod
