Stor oro för trafficking av ukrainska flyktingar – ny rapport från Nod

Dagens så kallade lägesbild från Nod – Nationellt organ för dialog och samråd mellan regeringen och civilsamhället, kompletterar en liknande som släpptes nyligen. Båda handlar om hur civilsamhället tar sig an de flyktingar som kommer i kölvattnet av Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina. Medan fokus i den senaste ligger på risken för trafficking, så berör båda vilka lärdomar som har gjorts efter flyktingmottagandet 2015.

– Vi har precis klivit ut ur en pandemi som har påverkat civilsamhället mycket när det kommer till medlemstapp, utebliven verksamhet och digital omställning. Ändå har man direkt klivit in i det här akuta skedet. Det är fantastiskt att man är så snabba, trots belastningen så står man redo att mobilisera igen, säger Karin Neuhaus, kanslichef på Nod till Altinget.

– Det är något man kanske ska komma ihåg, när man tar för givet att civilsamhället tar ansvar: det finns en belastning sedan pandemiåren och man behöver vara varsam och visa tydlighet i ansvarsfördelningen.

Många kvinnor och barn

Av den rapport som publiceras i dag, onsdag, framgår att den katolska hjälporganisationen Caritas har identifierat 13 fall av trafficking. De och andra påpekar att utsattheten är stor bland de ukrainska flyktingarna, eftersom de flesta är kvinnor och barn. Men flera av organisationerna uppger att det är svårt att nå ut med informationen till de berörda. Något som även verkar vara fallet för myndigheter.

– När det gäller trafficking så ser vi att man måste ha ett strukturerat och utvärderat arbetssätt, det räcker inte med att gå på magkänsla i så svåra frågor. Där blir det tydligt att vissa organisationer har en inarbetad handledning för hur man uppfattar orossignaler, som vi ser att till exempel Caritas, Unizon och Sveriges kvinnolobby har, säger Karin Neuhaus.

En del kanske främst förknippar krishjälp med Röda korset, Rädda barnen, Sveriges Stadsmissioner och liknande organisationer. Ni har pratat med Skärgårdarnas riksförbund, Skoopi, Sios, Scouterna, KFUM IOGT-NTO, Funktionsrätt Sverige och Sensus. Finns det någon tanke med det?

– Vi på Nod strävar efter att spegla bredden i civilsamhället. Vårt syfte är att förbättra dialogen mellan det offentliga och civilsamhället, inte bara med de mer publika utan i det bredare civila samhället.

En av era observationer är att den offentliga parten inte riktigt håller jämn takt med civilsamhället?

– Det är en initial kollision mellan det snabbfotade civilsamhället och det mer etablerade som det offentliga står för. Civilsamhället är väldigt snabbfotat vid krissituationer. Men då finns det också en risk att man uppfattar det offentliga som lite långsamt och otydligt. Medan civilsamhället till exempel snabbt är på plats och hjälper flyktingar med boende, så är det trots allt det offentliga som har det slutliga ansvaret för var människor ska bo.

Flera organisationer nämner att det är bättre att bygga ut sina existerande verksamheter än att starta nya. Varför?

– Det svar vi får är att det är mer långsiktigt hållbart. Det är lätt hänt att verksamheterna blir eldbloss. Men en av erfarenheterna är att behoven i början svarar mot det krisartade, medan mottagandet är en långsiktig fråga. Vi måste mobilisera för ett långsiktigt omhändertagande, bli bra på det vi redan är bra på och göra mer av det, snarare än göra nya snabba insatser.

– Vi ser samma tendens när det gäller privata initiativ, till exempel i Nynäshamn. Det var först många privatpersoner som tog initiativ, men efter ett tag ber man Röda korset om hjälp. De är proffs på mottagande och logistik, de har spetskompetens och erfarenhet.

En åsikt man ofta hör är att ”vi lärde oss mycket av flyktingmottagandet 2015”. Vilka var de huvudsakliga lärdomarna?

– En av dem var just att man måste orka långsiktigt, att prioritera den verksamhet man redan har och gör bra. KFUM lyfter att de behöver arbeta med ledarförsörjning i sin verksamhet. En kris ger förändring på lång sikt och då säger de att de också måste orka på lång sikt.

– Sedan finns det väldigt konkreta lärdomar: IOGT sa vid ett tillfälle: ”Vi behöver inte sovsäckar, vi behöver lakan”.

Vad hos civilsamhället behöver bli bättre?

– De efterfrågar själva mer av intern samverkan mellan organisationer. Till exempel lyfter den ideella kultursektorn att deras insatser kanske behövs mer på sikt. Kulturen fungerar läkande och som en god integrationskraft. Då kanske andra organisationer ska ta deras kompetens i anspråk, snarare än att tänka att de själva ska börja arbeta med kultur.

– Även i det initiala skedet är det viktigt att man respekterar varandras expertis. En del är bra på att möta barn, andra på att möta missbruksproblematik och en tredje är expert på hur man bemöter människor med funktionshinder. Så det kräver stor kunskap om vad andra jobbar med. Alla känner sig inte med självklarhet som en homogen sektor för att vi kallar dem ”civilsamhälle”.

Många efterlyser mer tydlighet på myndighetsnivå. Vad är det främst som behövs?

– Boende är en återkommande fråga. Den här gången har det varit oklart på vilket sätt, om något, det påverkar att EU:s massflyktdirektiv är aktiverat? Det är en stor skillnad från 2015.

– Sedan har det gällt ersättningen. Om man tar emot människor i ett akutboende, vilken är ersättningen? Det är inte säkert att myndigheten har svar, men då kan man efterfråga information om att ”Vi har inget svar nu”.

– Men där ser vi att myndigheterna har varit snabbare än tidigare. Den Nationella migrationsgruppen är ett bra exempel på en snabbfotad offentlig samverkan, där man pratade ihop sig för att ge en tydligare bild av vad som gäller.

Frivilliga resursgrupper FRG verkar spela en nyckelroll. Varför?

– Jag skulle tro att det är just för att de är lokala, även om detta inte har ingått till studien. Allt mottagande hamnar i slutändan på lokal nivå. Människor ska bo någonstans och barn ska gå i skola. Initialt blir det nationellt mottagande, men när vardagen väl rullar i gång så är det lokala grupper som tar över.

{{toplink}}

anders@altinget.se