Sociala utfallskontrakt kan göra skillnad, men staten måste göra mer
Det finns tre huvudsakliga områden där staten kan göra stor skillnad genom att skapa bättre förutsättningar för alla parter, såväl för den offentliga sektorn som för finansiärerna, skriver Jenny Carenco, medgrundare och partner på Utfallsfonden.
Sociala utfallskontrakt bygger på principen att en social eller hälsofrämjande insats finansieras av en extern part som enbart får tillbaka några pengar om insatsen är framgångsrik. I de flesta fall lånas pengar ut till en offentlig organisation, till exempel en kommun eller en region, som öronmärker pengarna till insatser som har som mål att lösa eller minska en komplex samhällsutmaning. Det kan röra ett ökande äldreomsorgsbehov, höga antal barn som placeras i samhällets vård, livsstilsrelaterad sjukdom eller sviktande skolresultat.
I utfallskontraktet har man kommit överens om hur utfallen ska mätas och hur dessa utfall triggar återbetalning av finansieringen.
Modellen utvecklades i Storbritannien runt 2012 och har sedan dess mycket framgångsrikt utvecklats där. Flera Europeiska länder har följt efter med en ökande etablering av professionellt förvaltade utfallsfonder.
Med etableringen av Utfallsfonden har nu även Sverige fått sin första specialiserade fond för sociala utfallskontrakt, och flera kommuner har redan efterfrågat och fått finansiering av fonden.
Fördelarna med sociala utfallskontrakt ligger inte enbart i finansieringen. Styrkan i utfallskontraktet ligger minst lika mycket i att finansieringen är uthållig och går bortom de vanliga ettårs-budgetarna. Man ger förebyggande och sociala insatser en riktig chans att nå önskade resultat. Vidare kommer utfallskontraktet med en tydlig styrning mot just utfall. Det viktiga är de mål som ska nås, inte att en viss typ av aktiviteter utförs. I ett utfallskontrakt blir mätbarheten viktig, styrningen effektiv och de ekonomiska effekterna av ett minskande inflöde av individer i behov av samhällets insatser beräknas och ställs mot vad insatsen kostar. Det är bland annat av dessa anledningar om sociala utfallskontrakt är ett så kraftfullt verktyg i omställningen till en smartare välfärd och en större andel förebyggande insatser.
Men om nu utfallskontakt har så många fördelar, varför sprids inte arbetssättet fortare? Det finns tre huvudsakliga områden där staten kan göra stor skillnad genom att skapa bättre förutsättningar för alla parter, såväl för den offentliga sektorn som för finansiärerna
Säkra tillräcklig kapacitet i de organisationer som ska stötta partnerna i framtagningen av utfallskontrakt
Att ingå ett socialt utfallskontrakt kräver kunskap kring hur man sätter samman en insats som kan skapa mätbara utfall på ett specifikt samhällsproblem, hur de ekonomiska effekterna av de förväntade utfallen beräknas och hur ett finansieringsåtagande från en extern finansiär bör konstrueras. Sverige är ett decentraliserat land och det är inte rimligt att denna kunskap ska finnas i var och en av våra 291 kommuner och 21 regioner.
Här har regeringen redan visat vilja att stötta framväxten av sociala utfallskontrakt genom att avsätta 30 miljoner kronor under tre år för att etablera ett sådant stöd. Hur stödet ska utformas är fortfarande oklart. Dock måste kapaciteten vara tillräcklig, för att undvika att intresserade kommuner och regioner inte kan skrida till verket om väntan på stöd blir allt för lång. Kansliet måste ha djup kunskap om såväl offentlig sektors utmaningar som hur ekonomiska modeller måste vara konstruerade för att en extern part ska kunna finansiera insatsen och ta risk på utfallen
Inrätta en statlig utfallsfond som kan och vill betala för utfallen jämte en kommun eller region
Kommuner och regioner är i huvudsak ansvariga för de sociala och hälsorelaterade insatserna i välfärdssystemet. Det innebär att det är de som tar kostnaderna för att till exempel förebygga att unga hamnar i kriminella kretsar. Men om de lyckas med det så är det inte enbart kommunen själv som rent ekonomiskt tjänar på att problemet med ungdomskriminalitet minskar. Effekterna syns inte minst inom rättsväsendet.
Genom att staten upprättar en egen utfallsfond, som inte är med och finansierar insatserna, utan snarare är med och betalar för utfallen jämte en kommun eller en region, så kan de ekonomiska incitamenten att ingå utfallskontrakt förändras. Då behöver inte kostnaderna för det förebyggande arbetet gå att räkna hem uteslutande i kommunens egen budget.
Säkra tillgången på tillgängligt och riskvilligt kapital för finansiering av sociala utfallskontrakt
För att modellen ska kunna skala krävs att väsentligt med kapital strömmar till finansiering av sociala utfallskontrakt. För detta behövs såväl incitament som regulatoriska förutsättningar för att fler institutionella kapitalförvaltare ska kunna finansiera sociala utfallskontrakt. Kan staten under denna utvecklingsfas utfästa någon form av garantier som begränsar nedsidan i utfallskontrakt? Kan Saminvest få ett tydligt uppdrag att bidra till etableringen av fler utfallsfonder? Kan regelverk och rapporteringskrav skrivas så att de tydligt även omfattar finansiering av sociala utfallskontrakt?
För en omställning till en smartare välfärd med ökat fokus på förebyggande insatser krävs att någon vill vara med och finansiera dessa nya arbetssätt, samt acceptera att inte få tillbaka sina pengar om arbetssätten och insatserna inte ger önskade resultat. Genom att skapa långsiktiga ekonomiska förutsättningar för denna omställning, genom att minska risken i preventiva insatser och genom att lägga skattemedel på resultat och inte på aktiviteter kan vi öka takten och snabbare skapa bättre levnadsvillkor för fler. Här kan sociala utfallskontrakt göra stor skillnad och bidra till ett systemskifte där vi fokuserar och styr på de mål vi vill nå. Därför ligger det i statens intresse att i högre grad stödja utvecklingen av denna samarbets- och finansieringsmodell.
När ska företag som säljer alkohol, tobak och snabbmat ta ansvar för folkhälsan?
