Tandvården kan hjälpa till att rädda liv – ”Äldre är en negligerad grupp”

Af Anna Fredriksson
Frilansjournalist

Alldeles nyligen kom en rapport där 6 000 kvinnor i Region Stockholm intervjuats och där det framkom att över 75 procent av de våldsutsatta aldrig har fått frågan om våld när de har besökt hälso- och sjukvården. 

– Det är ganska beklämmande. Trots att regeringen riktat resurser för just detta till många verksamheter efterlevs inte de krav som finns, säger Anna Jinghede.

Hon är både rättsodontolog och kriminaltekniker och har precis gett ut boken Den våldsutsatta patienten i tandvården. Våld och våldsutsatthet som sker i människors hemmamiljö har engagerat henne i många år.

– Det har blivit lite av ett livsmål, att göra det jag kan för att höja kunskapen. Det finns stora brister både inom hälso- och sjukvård och inom det polisiära, säger hon.

”Förbaskat obehagligt”

Inom vissa vårdgrenar som mödravården, barn och ungdoms- och vuxenpsykiatrin finns krav på att samtliga kvinnor rutinmässigt ska tillfrågas om våldsutsatthet. Yrkesskyldigheten att överföra oro enligt socialtjänstlagen när det gäller barn, har funnits i många år. Anna Jinghede uppskattar att 95 procent av alla yrkesverksamma känner till den.

– Trots detta är det en stor underrapportering. Kunskapsbrist är en faktor, men våra egna emotioner är den främsta förklaringen. Det upplevs som förbaskat obehagligt att lägga sig i någons personliga förhållanden, säger Anna Jinghede. Det kan också finnas känslor av att den som närmar sig problemet måste kunna presentera en lösning.

– Har du inte det, blir det ett hinder i sig. Men här gäller det att skilja på yrkesrollerna. Vi vet att våldet kan förebyggas, men det förutsätter tidig intervention. Våldet eskalerar ofta över tid och kan till slut resultera i döden.

Tandvården kommer nära

Om en person utsätts för fysiskt våld återfinns upp emot 80 procent av skadorna på huvudet, ansiktet och halsen. Områden som kan överblickas av tandvården och som är extremt utsatta vid såväl fysiskt, sexuellt som omsorgssviktande våld. Tandvården har möjlighet att komma nära både fysiskt och socialt.

– Alla som kommer i kontakt med människor som kan vara utsatta för våld kan se det som en unik möjlighet att rädda någons liv, säger Anna Jinghede.

Anmälningarna har ökat

Tandvården har en unik position som regelbundet träffar alla Sveriges barn, ibland hela familjer över tid. När Anna Jinghede tidigare arbetade som tandläkare i miljonprogramsområdet Vivalla i Örebro, såg hon stora odontologiska behov, men också många andra exempel på utsatthet.

– Anmälningar från tandvården där barn inte har dykt upp när de blivit kallade till behandling har ökat, och det är bra. Det är något konkret och inte lika laddat. Då har vi förvarnat och det är lättare att göra en orosanmälan. Men vi måste våga agera även i andra fall. Sluta lägga krav på oss själva. Sluta tänka: ”Om jag inte är säker eller har bevis så kan jag inte anmäla”. Det är polisens roll att samla bevis om det skulle krävas. Man måste förstå sin roll, vilken förväntan som finns, lägga ribban på rätt ställe men framförallt minnas att det är en skyldighet och inte ett val man har som yrkesverksam.

Sekretessmässigt okej

Vården har det medicinska ansvaret, att just vårda, ställa frågor kring vad som har hänt och dokumentera berättelsen som lämnas. Handlar det om en vuxen som man misstänker varit utsatt för våld ska tandvårdspersonalen också ställa frågan om det finns barn i familjen. Oro ska överföras till socialtjänsten och så erbjuder man sig att göra en polisanmälan om det inte redan gjorts.

– Får du patientens samtycke är det okej också sekretessmässigt. Men du kan bryta sekretessen beroende på typen av brott. Vårdpersonal kan inte förväntas ha kunskap om straffskalorna för olika brott. Då kan man ringa och rådgöra med polisen. Känns det inte tryggt att släppa hem personen i fråga är det 112 som gäller. Dokumentationen är alltid väldigt viktig. Några extra minuter för att dokumentera skadorna med både röntgen och foto så att det senare går att utfärda ett rättsintyg. Tandläkaren kan också behöva remittera patienten om det inte går att utesluta andra skador.

– En av de vanligaste formerna av våld mot kvinnor är strypningsvåld. Det är dödligt. Det lämnar sällan synliga skador men tecken kan finnas bland annat i munhålan och det tror jag inte är känt för merparten tandläkare. Här kan effekterna av våldet inträda över tid, utsätts du kan du falla i medvetslöshet eller dö några dagar senare. Det är principiellt lika farligt att strypa tillförsel av luft och blod till hjärnan som att skjuta någon, men det verkar förtvivlat mycket svårare att förstå. Vi har förövarens kontrollbehov och möjligen även porrkulturen att tacka för den här våldsformen, då den ofta sammanfaller med det sexuella våldet, säger Anna Jinghede.

Kan bli ett ja

När det handlar om vuxna går det inte tvinga någon att ta emot hjälp.

– Det tandvården kan göra är att sända en signal om att vi har kunskap om detta och vi vill erbjuda hjälp och stöd. Vi ska respektera personens vilja att inte prata, men lirka och visa att vi är beredda att lyssna. Det kan sätta igång en process hos den utsatta. Nästa gång frågan ställs kan svaret om att ta emot hjälp bli ett ja.

Undviker samma tandläkare

Ulrika Wanner är privatpraktiserande tandläkare i Gävle med patienter som kommer på årliga kontroller och som hon känner väl. Hon tror att kvinnor som är våldsutsatta kan undvika att gå till samma tandläkare.

– De vill inte bli påkomna, de är så psykiskt sköra, de kan inte hantera det som händer på ett adekvat sätt.

Ibland tar Ulrika Wanner emot hela familjer, märker hon att någon inte får komma till tandläkaren ensam försöker hon avskärma så att hon ändå kan prata ostört med patienten.

– Vi vill inte ta hand om den som är med, eller behöva fundera på vad vi säger. Jag försöker uppmärksamma och vara ett stöd.

Ätstörningar och missbruk

Andra saker som är svåra att prata om och som kan synas i munnen är ätstörningar och missbruk.

– Jag ser att det är skador, och vet att det kan vara känsligt. Många tandläkare är rädda att ställa fel frågor. Men ibland är det vad patienten behöver: att vi ser dem, att vi ser att det är nånting annat som belastar patienten. Det är en fin gräns, att vara tillgänglig, att lyssna in och inte vara påträngande. Vi har med oss att vi ska vara lite lagom. Men det är bara att fråga. ”Det ser ut i munnen som att du dricker för mycket”. Eller att det jag ser kan komma av att man kräks. ”Du kan väl fundera lite på vad det kan vara för orsak att det ser ut som det gör”. Det kan öppna och avdramatisera.

Oavsett om det handlar om våld, ätstörning eller alkohol behöver patienten känna att tandläkaren finns där. Inte dömer utan erbjuder en trygg och stabil plats där patienten är fredad.

– Men våld är svårt. Jättesvårt. Jag har jobbat 19 år som tandläkare och det har blivit bättre. När jag började pratade vi inte alls om det här. Inte om hur man tittade på barn och uppmärksammade.

Ändra i föreskrifterna

Barns ställning i rättssammanhang har stärkts även om Anna Jinghede anser att det finns mycket mer vi kan och borde göra. När det gäller äldre skulle hon vilja se en skyddslagstiftning för personer med nedsatt autonomi.

– Äldre är en så negligerad grupp så det är inte klokt. Jag önskar att vi skulle kunna anmäla oro för en människa som inte kan svara adekvat på frågan: ”Har du utsatts för våld?” Även här finns det stereotyper som att gamla inte kan ha ett sexualliv eller att en man inte kan våldta sin hustru sedan 50 år tillbaka. Då blir det svårare för oss att faktiskt se bortom det där.

Och så skulle hon vilja ändra i de föreskrifter som finns så att alla vårdverksamheter och socialtjänsten rutinmässigt ska ställa frågan om våldsutsatthet till alla.

– En minsta förväntan är att frågan ska ställas vid besök i sjukvården. Om vi frågar om alkohol, missbruk och psykisk ohälsa, då borde inte frågan om våld i hemmamiljön kännas svår.