Debatt: Gör er redo för fler januariavtal
DEBATT. Kritikerna av januariavtalet fokuserar på svag ideologisk förankring, men missar att genomförandet av sakpolitiken med undantag från ett par liberala reformlöften följer tidplanen. Vi får räkna med fler januariavtal i framtiden, skriver konsulten tillika Timbros tidigare kommunikationschef, Philip Thomasson Lerulf.
Philip Thomasson Lerulf
Kommunikationskonsult, Paues Åberg och tidigare kommunikationschef, Timbro samt initiativtagare till Reformbevakaren
Snart två år efter att januariavtalet möblerade om svensk inrikespolitik går meningarna om överenskommelsen isär. Regeringspartierna, Centerpartiet och Liberalerna håller fast vid att uppgörelsen var motiverad eftersom den stängde ute Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet från inflytande. Att båda dessa partier stärkt sitt stöd bland väljarna sedan valet 2018 och att vänstern numera är beredd att göra gemensam sak med Moderaterna och Kristdemokraterna i riksdagen tycks vara randanmärkningar enligt tillskyndarna.
Andra kritiker pekar på januariavtalets bristande ideologiska stringens och lyfter fram det faktum att aktuella frågor som engagerar väljarna, framför allt migration och kriminalitet, knappt nämns som en uppenbar svaghet.
Nya januariavtal framåt
Genomförandet av det sakpolitiska innehållet är betydligt svårare att kritisera. Halvvägs in i mandatperioden är det bara i några få fall som initiativ saknas, visar tankesmedjan Timbros sajt Reformbevakaren. Med undantag från de liberala reformlöftena om arbetsrätten och Arbetsförmedlingen pågår ett tillsynes träget arbete med att bocka av de 73 punkterna: utredningar tillsätts, betänkanden presenteras, förslag skickas på remiss och lagförslag läggs fram för beslut i riksdagen.
Osvuret är naturligtvis bäst, inte minst med hänsyn till pandemins påverkan, men med nästan två år kvar till nästa ordinarie val kan det mesta av det som utlovades i januariavtalet faktiskt bli verklighet.
Därför lär vi se nya januariavtal i framtiden. Grundläggande parlamentarisk matematik talar för det. Så länge som inget av de traditionella blocken vinner egen majoritet kommer partierna som gör anspråk på att styra landet att vara tvungna att sy ihop mer eller mindre lösa konstellationer. Ett växande fokus på skiljelinjer bortom höger och vänster har dessutom möblerat om spelplanen och skapat svårlösta spänningar både inom partierna och mellan forna samarbetspartier.
Saknas ideologisk klarhet
Utan ideologisk samsyn återstår egentligen bara krassa sakpolitiska kompromisser. Naturligtvis blev januariavtalet mellan regeringspartierna, C och L ett hopkok av partiernas olika viljor och fokus och naturligtvis kunde en sådan berättelse aldrig förväntas bjuda på ideologisk klarhet.
Urval av hjärtefrågor
Förutsättningarna för en moderatledd regering efter valet 2022 ser dock inte mycket bättre ut. En M/KD-regering med stöd av Sverigedemokraterna och kanske L lär ganska enkelt kunna enas om en stramare invandringspolitik och om att tillföra polisen och rättsväsendet större resurser. En sakpolitisk uppgörelse skulle på samma sätt som januariavtalet resultera i genomförandet av ett urval av partiernas hjärtefrågor.
Kanske tillförs även en passus om att stänga ute Miljöpartiet från framtida inflytande över migrationspolitiken. Men vi ska nog inte förvänta oss att politiken omsluts av någon djupare gemensam berättelse. Någon sådan finns helt enkelt inte.
Debatt: Ett hållbart skattesystem måste uppfattas som legitimt
Rashidi: Slöjdebatten – en blind fläck i barnperspektivet
