Hur kostnadseffektiv är den gyllene lösningen?

Tidöpartierna argumenterade i samband med att de presenterade reduktionspliktshöjningen och de sänkta drivmedelsskatterna för att det ska leda till att Sverige når betinget inom EU:s ESR-förordning, samtidigt som kostnaderna för hushållen inte ökar. ”En gyllene lösning”, sade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L).

– Utsläppen minskar, och priset blir lägre, fortsatte SD:s Martin Kinnunen, klimat- och miljöpolitisk talesperson.

– En viktig kombination av förslag för att Sverige både ska kunna bli tryggare, rikare men också grönare, får man ändå säga, sammanfattade energi- och näringsminister Ebba Busch (KD).

Men samtidigt finns en central punkt i regeringens klimatpolitik som också ska prioriteras – nämligen att regeringens klimatpolitik ska vara kostnadseffektiv.

Som en av portalparagraferna i Tidöpartiernas klimatpolitiska tilläggsöverenskommelse tas en princip upp, som också upprepats av flera av partiernas företrädare under åren:

”Insatser ska därför göras där vi får mest utsläppsminskningar – klimatpolitiken behöver bli mer kostnadseffektiv.”

Men själva Tidöavtalet är också tydligt med att det finns ett bihang:

”Vår gemensamma klimat- och miljöpolitik utgår från förvaltarskapstanken och strävar efter att hitta de mest kostnadseffektiva åtgärderna, som samtidigt inte skadar näringar och landsbygd.”

Inte det lättaste att implementera

Frågan om klimatnytta, och i nästa led kostnadseffektivitet, i den klimatpolitiska debatten är en långkörare. Moderaterna har bland andra länge varit pådrivande för att få in mer klimatnytta och kostnadseffektivitet i klimatpolitiken, påhejade av exempelvis experter från Svenskt Näringsliv.

Förhållningssättet har kritiserats från forskarhåll, men Tidösamarbetet har fortsatt ett tidigare Januariavtalsarbete och gett Naturvårdsverket och Konjukturinstitutet i uppdrag att ta fram en vägledning för att följa upp att klimatpolitiken genomförs på ett ”genomförbart, kostnads- och samhällsekonomiskt effektivt sätt” till årsskiftet.

Hur står det då till med kostnadseffektiviteten i det paket som nu lagts fram? När Altinget kontaktar regeringspartiernas företrädare blir svaret att finansen ska ha koll. Men på finansdepartementet är svaret att det saknas ett svar på hur man ser på kostnadseffektiviteten av den aviserade politiken.

Transport eller hela ESR?

På Konjukturinstitutet och Naturvårdsverket finns experter som just nu sitter och tar fram en vägledning. Naturvårdsverkets experter kunde inte nås under onsdagen, men hos KI ger Svante Mandell, miljöekonomiska chef, sitt perspektiv på hur man kan se på reformen.

Ett första led är att ställa sig frågan – ska skattesänkningen räknas in i kalkylen?

– Om de inte hade sänkt skatten, utan bara höjt reduktionsplikten så blir då frågan: är det här ett billigare sätt rent samhällsekonomiskt än att minska utsläppen på något annat sätt, exempelvis med Hasslers handelssystem?

Regeringen och Sverigedemokraterna har själv valt att koppla ihop åtgärderna, och har också Tidööverenskommelsens skrivning att förhålla sig till. Svante Mandell ställer då nästa fråga.

– Om man tänker att vi ska ha ner utsläppen från transportsektorn så finns tre ben att stå på. Som det ofta beskrivs: Bränslet, bilen och beteendet. Och då känner jag att i det läget vi är i nu är det antagligen minst kostsamt att höja reduktionsplikten litegrann.

Om man följer regeringens argumentation står ESR-utsläppen i fokus. Där finns mer att välja på – exempelvis på arbetsmaskins- och jordbrukssidan.

– Det är klart att vi inte ska ignorera de andra ESR-utsläppen. Men transporterna kommer att bli centrala. Utsläppen från transporter och arbetsmaskiner, som också använder reduktionspliktiga drivmedel, utgör mer än hälften av ESR-utsläppen och det finns redan styrmedel riktade mot dem som vi kan skruva på. Det går inte att komma runt. Vi måste skjuta in oss där, fortsätter Svante Mandell.

Vems är skatten?

Samtidigt återkommer Mandell till frågan – ska skattesänkningen då in i beräkningen. Där blir aspekten om vems skatten från början är central.

– Att statens skatteintäkter sjunker är inte nödvändigtvis en samhällsekonomisk kostnad. Snarare är det en transferering från ”staten” till drivmedelskonsumenterna. Så vi kan inte bara titta på förändringen på statens intäkter, utan det är stökigare än så, säger Svante Mandell som bland annat hänvisar till att de sänkta skatterna exempelvis får fördelningspolitiska effekter när bränslepriserna inte höjs.

– När reduktionsplikten höjs ökar pumppriserna vilket kan leda till oönskade fördelningseffekter. Att samtidigt sänka skatten är rimligen regeringens sätt att undvika de effekterna. Då är vi kvar med frågan, är det en kostnadseffektiv klimatpolitik att höja reduktionsplikten lite grann?

I och med att det inte finns en vägledning klar från Konjunkturinstitutet och Naturvårdsverket – är det inte heller helt klart hur styrmedelsförändringens kostnadseffekt bör bedömas.

Men används grunderna i den metod som redan brukats för Klimatklivet, utsläppsminskning per investerad krona, kan en skiss till resultat tas fram.

Svante Mandell konstaterar att dessa frågor är sådant som diskuteras i regeringsuppdraget om vägledningen.

– Det är ju ganska rimligt att titta på ”hur mycket CO2-minskningar fick jag per krona”, men sedan måste det på något vis relateras till någonting. Åtgärder måste kunna jämföras med andra åtgärder på ett systematiskt sätt. Hur sådant kan göras diskuteras inom projektet, så vi får se vad det kommer fram till. Men det är inte enkla frågor, säger han.

Målet med det pågående arbetet med exempelvis vägledningen är tydligt.

– Det vi vill ha idealiskt är att alla utsläppsminskningar i hela ekonomin ska kosta lika mycket.

{{toplink}}

Fem miljarder till Klimatklivet i stället?

Själva promemoriorna som beskriver hur den sänkta skatten och höjda reduktionsplikten ska se ut var enligt Altingets uppgifter ännu inte färdigarbetade på departementen förra veckan. Inte heller var de offentliga på onsdagen.

Men utifrån de uttalanden som ministrarna gjort så bedöms helårseffekten i minskade skatteintäkter bli drygt fem miljarder kronor år 2026, när alla delar i reformpaketet är genomförda. Därtill ska nettoeffekten av minskade utsläpp årligen bli omkring 300 000 ton lägre per år. Det skulle totalt adderas upp till de två miljoner ton som regeringen kommunicerat ska räcka för att nå EU:s 2030-mål.

Slås då dessa två tal samman, blir resultatet 0,06 kilo koldioxidsminskning per krona. Det kan då jämföras med Klimatklivet som beräknar 1,13 kilo per investerad krona i genomsnitt för deras åtgärder. Nästan 19 gånger lägre kostnadseffektivitet, om de två styrmedlen jämförs.

Någon långsiktig effekt går inte heller att enkelt räkna hem av reduktionspliktshöjningen och den sänkta drivmedelsskatten, till skillnad från en genomsnittlig hållbarhet på 15 år på de åtgärder som sker inom Klimatklivet. {{toplink}}

Går kalkylen ihop?

Uträkningarna av kostnadseffektivitet är som Svante Mandell konstaterar inte de enklaste. Han pekar på att utgångspunkten att skattebortfallet motsvarar den högre produktionskostnaden – eftersom skattesänkningen är designad för att motsvara prisökningen vid pump – har sina fallgropar.

– Det finns förstås en massa förenklingar och antaganden bakom en sådan övning, men den borde inte hamna helt fel.

Men samtidigt ställer han sig frågande till utfallet av beräkningen. Anledningen är framför allt att HVO inte är så dyrt relativt sin fossila motsvarighet, att en skattesänkning på 5,5 miljarder kronor skulle kompensera kostnadsökningen som den ökade inblandningen innebär.

– Prisskillnaden kanske är runt 7 kronor, vilket skulle betyda ca 3:50 per kilo utsläppsreduktion. Givet den kostnaden tycker jag det känns orimligt att det skulle kosta över 16 kronor per kilo att minska utsläppen genom en liten reduktionspliktshöjning.

Altinget har sökt experter på både Finansdepartementet och Klimat- och Näringslivsdepartementet som inte kan ge ett svar, men hänvisar till att mer information kommer i promemorian.

Även om kostnadseffektiviteten inte bedömts i just detta fall har reformer vägts mot varandra inför att budgeten gått i lås. Hos regeringskällor påtalas det dock att den avvägningen kommer man uttala sig om först efter att helheten är presenterad.

jacob@altinget.se