Krig har präglat Bidens utrikespolitiska år

Fyra år går snabbt och mer än så blir det inte för Joe Biden i Vita Huset. Om två månader vet vi om hans enda presidentperiod blev en kort parentes mellan Trump 1 och Trump 2, eller om det blir en slags förlängning med Kamala Harris.

Att det är den sittande vicepresidenten de flesta européer – och ett absolut flertal av svenskarna, enligt färska mätningar – hoppas på som USAs 47:e president är uppenbart, även om hon ännu inte avslöjat särskilt mycket av sin politiska agenda.

Minnet är fortfarande färskt i de europeiska regeringskontoren efter de tumultartade åren när Donald Trump härjade i världspolitiken, startade det ena bråket efter det andra med USA:s gamla allierade och förtjust vänslades med supermaktens antagonister och utmanare.

Inte så konstigt då att champagnekorkarna smällde i luften lite varstans i huvudstäderna i Europa i samma ögonblick som Trumps efterträdare hade avlagt presidenteden.

”America is back!”, lovade ju den nye president Biden. Så hur gick det egentligen med den saken, eller med Bidendoktrinen, som hans utrikespolitiska linje emellanåt benämns?

Den som skulle föra amerikansk utrikespolitik tillbaka till normalläget pre-Trump, reparera de trasiga relationerna över Atlanten och återupprätta USA som västvärldens ledare?

Och som skulle stryka ett tjockt streck över de föregående årens fixering vid ”America first”.

Resultatet för beskrivas som lite blandat och inte helt rätlinjigt.

Det hafsiga tillbakadragandet väckte frågor

President Joe Biden inledde med att raskt återinföra USA i Parisavtalet och WHO som Trump hade lämnat under sina år som president. Men redan i slutet av sommaren 2021, sju månader efter den nye presidentens tillträde, fick sig relationerna mellan supermakt och allierade en rejäl knäck.

Presidentens planer på ett tillbakadragande från Afghanistan och ett slut på detta långa ”forever war”, kom inte som någon överraskning; det hade han gjort klart redan under valrörelsen. Och själva planen ärvde han mer eller mindre från Donald Trump, vars företrädare Barack Obama i sin tur också hade haft förhoppningar om att ta USA ut ur Afghanistan.

Men det hafsiga, kaotiska och onödigt blodiga genomförandet av det amerikanska tillbakadragandet var omvärlden inte förberedd på – och inte heller att det skulle ske utan föregående konsultationer eller information till USAs allierade på plats i Afghanistan. Länder som i flera fall – lilla Danmark till exempel – hade lidit stora förluster under de många år när de lojalt slagits vid USA:s sida.

Kunde man lita på USA?

Inte blev det bättre när nyheten om det nya, trilaterala försvarssamarbetet mellan Australien, Storbritannien och USA – känt som akronymen AUKUS – strax därefter såg dagens ljus och det uppdagades i Paris att ubåtssamarbetet mellan Frankrike och Australien därmed hux flux var en saga all.

Kan man egentligen lita på USA? Undrades det desillusionerat i samma huvudstäder som alldeles nyss glatt hade firat den nye presidentens valseger.  

AUKUS är också ett typiskt exempel på Bidenadministrationens stora fäbless för bi- och trilaterala försvarsavtal med partnerländer i olika delar av världen; många av dem, liksom AUKUS, för att motverka Kinas expansionistiska politik.

Andra, som försvarsavtalen med de nordiska länderna, för att ytterligare fördjupa det militära samarbetet med länder som befinner sig oroväckande nära det likaledes aggressiva Ryssland.

Och just Ryssland, och Ukraina, har mer än något kommit att dominera, och definiera, Bidens år i Vita huset. För en president med den uttalade ambitionen att hålla USA utanför krig är det just krig som har präglat hans tid i Vita huset. Först i Ukraina och därefter i höstas i Mellanöstern.

Joe Biden är känd som en oförbätterlig pratkvarn och strax före det ryska anfallet på Ukraina gick munnen återigen väl fort på presidenten. Ett litet angrepp – ”a minor incursion” – vore kanske inte så farligt. Det var innebörden av hans uttalanden i en intervju på ettårsdagen av hans tillträde som president.

Uttalandet mötte inte oväntat starka reaktioner, inte minst i Kiev där president Volodymyr Zelenskyj påpekade att det inte finns något sådant som ”små angrepp på små stater”.

Biden fick dessvärre rätt i sin förutsägelse att Moskva var i färd med att förbereda ett fullskaligt angrepp på grannlandet. Alltsedan krigsutbrottet har USA samlat Västvärlden till stöd för Ukrainas tappra kamp för sin överlevnad.

De många självpåtagna röda linjer som dragits upp i första hand i Washington DC och i Berlin har dock hämmat och försenat leveranserna av militärt stöd till Ukraina. En efter en har de därefter överträtts, utan de katastrofala konsekvenser som det varnats för på sina håll, och inte minst från Moskva.

Framgångarna lät inte heller vänta på sig när en avgörande begränsning ströks nu under sommaren, och ukrainarna tilläts använda sitt donerade materiel i offensivt syfte mot ryskt territorium.

Den sista uttalade israelvännen?

I Israel brakade helvetet lös den 7 oktober förra året när terrororganisationen Hamas genomförde sin djävulska massaker på civila och tog runt 250 personer som gisslan i tunnlarna i Gaza. Alltsedan dess har utrikesminister Blinken haft klippkort på flyget till kollegerna i Mellanöstern, utan att någon lösning kommit mycket närmare; en sådan är ju också svår att uppnå när den ena parten har som uttalat mål att förinta den andra.

Måhända är Joe Biden den siste amerikanske president som är uttalad Israelvän. I hans parti, Demokraterna, blåser det i alla fall numera andra, och starka, vindar.

Det har på många vis varit fyra tunga år i utrikespolitiken för Biden och hans team. Men det har även funnits ljuspunkter, och där har Sverige gett ett litet bidrag.

Sällan har väl Antony Blinken sett så glad ut som när han mottog de svenska anslutningshandlingarna till NATO från statsminister Kristersson, med dåvarande utrikesminister Billström vid sin sida. NATO:s två nya medlemsländer i Norden har gjort både oss och hela alliansen betydligt starkare och tryggare.

Och just i det ögonblicket kändes det verkligen som att USA var tillbaka. Så länge det nu varar.