Med Ungerns ja skriver Ulf Kristersson in sig i historieböckerna

Nu ska allt vara klart. Turkiet har sagt ja. Ungern säger ja. Äntligen får regeringen Kristersson sin seger: att föra in Sverige i Nato. Eller?

Natointrädet skulle vara en seger för regeringen Kristersson. En sådan där opinionsmässig plusfaktorgrej som en M-ledd regering skulle ha lättare att ta i hamn än Magdalena Andersson, som ju omedelbart stötte på turkisk patrull efter den socialdemokratiska omsvängningen för knappt två år sedan. M tog makten med sitt Tidölag – och nu skulle man svepa in och slutföra det som S inte klarat.

Riktigt så blev det nu inte, som vi alla vet. I stället blev det en följetong av mer eller mindre förödmjukande och obegripliga möten, rubriker och förhandlingar där Sverige och Ulf Kristersson mest bara blev en bricka i den turkiske presidenten Erdoğans spel i valrörelser och om F16-plan.

Plusfaktorgrejen förvandlades till en årslång huvudvärk. Och som om det inte vore nog behövde Ungerns premiärminister Viktor Orbán strykas medhårs ungefär lika länge, vilket i förra veckan kulminerade i ett möte och ett avtal mellan de två länderna på det försvarsindustriella området.

Äntligen får regeringen sin seger – eller?

Nu ska allt vara klart. Turkiet har sagt ja. Ungern säger ja. Äntligen får regeringen Kristersson sin seger: att föra in Sverige i Nato.

Eller?

Jodå, det är givetvis en seger. Kristersson slutför en process som hans sida i politiken velat ha länge – och en process som hans företrädare på statsministerposten påbörjade, men inte kunde ta i hamn. Det är, hur man än mäter och räknar, en framgång.

Samtidigt, det är svårt att bortse ifrån, så har själva långbänken och nesligheten i processen förstört lite av glansen. Det blev inte riktigt så galant som det var tänkt.

En snabb process, slutförd när försvarsfrågan toppade dagordningen, hand i hand med Finland, hade varit en snyggare målgång än att pusta i kapp en bra bit efter – när allmänheten börjat sucka och skratta åt alltihop.

Kristersson i historieböckerna

Å andra sidan är det där bara opinion och dagsform i debatterna. Politiker är visserligen oerhört intresserade av opinion och att ta pluspoäng där man kan, naturligtvis.

Men, man ska kanske inte glömma bort i allt analyserande och kommenterande att man går in i politiken också för att man är intresserad av reell förändring. Med Ungerns ja har regeringen Kristersson nu åstadkommit en reell och genomgripande förändring i svensk säkerhetspolitik som är helt i linje med vad borgerliga politiker och borgerliga väljare har velat i decennier. 

I historieböckerna så kommer Ulf Kristersson att vara statsministern som tog Sverige in i Nato. En ödets ironi i sammanhanget är att historieböckerna förmodligen kommer ägna betydligt fler rader åt Socialdemokraternas omsvängning i Natofrågan än om det faktiska medlemsklivet. Men sånt är nu livet för en svensk moderat statsminister.

{{toplink}}

Forrige artikel Kanske behöver regeringen Timbros miljöhjälp? Kanske behöver regeringen Timbros miljöhjälp? Næste artikel Storfavorit för fem år till i EU-toppen – men vägen dit är full av fallgropar Storfavorit för fem år till i EU-toppen – men vägen dit är full av fallgropar
Så mycket får myndigheterna

Så mycket får myndigheterna

Kriminaliteten och säkerhetsläget präglar regeringens fokus i budgeten. Försvarsmakten, Polismyndigheten och Kriminalvården är de myndigheter som får mest.