Storfavorit för fem år till i EU-toppen – men vägen dit är full av fallgropar

BRYSSEL. ”Det har hänt så mycket sedan jag senast ställde upp i valet 2019”, sade Ursula von der Leyen nyligen.

En del av den meningen är helt korrekt, medan den andra delen inte är det.

Det är minst sagt sant att världen är annorlunda idag 2024 än den var för bara fem år sedan: före pandemin, före anfallskriget mot Ukraina och sanktionerna mot Ryssland, före energikrisen och inflationen, före Hamas terrorskräck och Israels hämnd. Inför perspektivet att se Donald Trump bli omvald, som nu verkar växa för varje dag.

Vad som däremot inte är sant är Ursula von der Leyens påstående att hon ”kandiderade” till posten som EU-kommissionens ordförande 2019. För det gjorde hon inte.

Tvärtom drogs den tidigare försvarsministern och socialministern från Tyskland som en kanin ur hatten av de europeiska stats- och regeringscheferna, eftersom de inte var nöjda med någon av de kandidater som föreslagits av de europeiska partifamiljerna och grupperna i Europaparlamentet till jobbet.

Ursula von der Leyen hade inte deltagit i någon av de offentliga debatterna om Europa inom ramen för den så kallade toppkandidatsprocessen, och hon var nästan lika okänd i Europaparlamentet som hon var bland de europeiska folken utanför Tyskland.

Men det var henne som regeringscheferna ville ha, och så blev det bara. Detta skapade en hel del förbittring och misstänksamhet i Strasbourg, som var på väg att sätta käppar i hjulet för henne.

Bara en handfull röster från att misslyckas

Händelseförloppet då är värt att komma ihåg när den tyske politikern på torsdag tillkännages som officiell kandidat till sitt eget jobb vid det europeiska konservativa partiets kongress i Bukarest.

Just nu räknar i stort sett alla, inte minst i den konservativa partiföreningen EPP, med att Ursula von der Leyens väg till ytterligare ett femårigt mandat som EU:s chefsminister kommer att beredas utan större krångel fram till sommarens chefsmöte i Bryssel.

Allt tyder på att en överväldigande majoritet av de nationella ledarna skulle vilja utnämna den 65-årige, medicinskt utbildade tyskan igen.

Varför då göra så stor sak av att vara ”kandidat”, att ”ställa upp” och föra någon form av ”valkampanj”, kan man fråga sig? Svaret är att saker och ting faktiskt var på väg att gå fel 2019.

Stats- och regeringschefernas framkuppande av Ursula von der Leyen för fem år sedan innebar att hon knappt godkändes i parlamentet med 383 av 733 avgivna röster. Bara 10 röster från tröskeln på 374 (hälften av det totala antalet parlamentsledamöter) som var minimum för att bli ordförande för kommissionen.

Den konservativa kröningen bestämmer inte allt i förväg

Detta trots att regeringarna hade kommit överens om henne. Och trots att de konservativa dominerade redan då; både i Europaparlamentet och när regeringscheferna samlas till toppmöten.

Därför kan Europas konservativa inte ta allt för givet, trots att de för närvarande kontrollerar 12 av regeringarna i de 27 medlemsländerna – från Sverige och Finland i norr till Grekland i söder, från Polen i öster och Irland i väster. Och detta trots att Ursula von der Leyen också har stöd av både Tysklands socialdemokratiska förbundskansler och Frankrikes liberala president.

Kapplöpningen om EU:s topposter inleds av regeringscheferna. Men vid mållinjen står Europaparlamentet. De kommer först att rösta om enbart kommissionens ordförande och sedan om hela EU-kommissionen.

Om det inte finns någon majoritet finns det ingen kommission.

Ursula von der Leyen vet alltför väl att Bryssel och Strasbourg är ett minfält, även om hon respekteras i regeringsbyggnaderna i de flesta europeiska huvudstäder för de senaste årens robusta krishantering.

Krisordföranden har också gjort sig impopulär

Många regeringschefer har varit nöjda med den aktivistiska kommissionsordförandens djärva satsningar på allt från vaccininköp till ekonomiska återhämtningsplaner, Ukrainastöd och interventioner på den europeiska energimarknaden. Ursula von der Leyen har initierat mycket som hade varit otänkbart i EU för bara några år sedan.

Men hennes beteende har inte tagits väl emot av alla. Därför har hon inte bara fått vänner på vägen, varken inom kommissionen eller bland de politiska grupperna i Europaparlamentet. Man behöver inte gräva särskilt djupt för att frustration och ovilja ska bubbla upp.

Hos andra kommissionärer och högt uppsatta tjänstemän i kommissionen har oron över ordförandens målmedvetenhet länge varit så stor att den sannolikt hade kommit till uttryck offentligt i en mindre krisdrabbad period. Bristen på förtroende för och från den egna förvaltningen är ett sjudande problem som riskerar att blossa upp om Ursula von der Leyen får ytterligare fem år.

Men innan dess är det Europaparlamentet som måste övertygas. von der Leyen har den senaste tiden stött på så hårt motstånd mot sin gröna agenda – som annars har varit ett flaggskepp – att hon just nu paddlar bakåt med all sin kraft.

Motstånd och motgångar i parlamentet

Det är kommissionsordförandens egen högerflygel i parlamentet som inför valkampanjen har motsatt sig all slags ambitiös lagstiftning om klimatregler, miljöskydd och återställande av naturen.

Medan bönderna demonstrerar och industrin kräver bättre konkurrensvillkor gentemot Kina och USA har Ursula von der Leyens kommission börjat släppa eller skjuta upp det ena förslaget efter det andra. Plötsligt finns det inga kvantifierade nya klimatkrav för lantbrukare, inga ambitiösa och långsiktiga nya regler om bekämpningsmedel, livsmedelsmärkning, kemikalier eller djurskydd. Inte just nu!

Denna vändning för att lugna jordbruket, industrin och det borgerliga Europa riskerar att återuppliva misstron mot Ursula von der Leyen på vänsterkanten och bland gröna politiker i Europaparlamentet.

Den senaste tiden har visat hur den en gång så djärve kommissionsordföranden har börjat gå balansgång mellan center-högern och center-vänstern, medan extremhögern drömmer om en möjlighet att omkullkasta allt.

Den okända balansen efter valet

Här ligger det största okända för Ursula von der Leyen: Det är inte det nuvarande parlamentet (där hon redan är utmanad) som kommer att godkänna henne och hennes uppdrag i sommar och höst. Det är ett nyvalt och kanske ännu mer aggressivt parlament, vilket vi inte kommer att få veta förrän efter valet till Europaparlamentet den 6-9 juni.

Visserligen tyder opinionsmätningarna på att den konservativa partifamiljen återigen kommer att sluta som Europas största och att gruppen socialdemokrater och socialister återigen kommer att hamna på andra plats. Men opinionsmätningarna tyder också på att den tredje största politiska kraften den här gången kan bli högernationalisterna eller de nationalkonservativa – medan liberalerna och de gröna tvärtom riskerar att förlora inflytande i EU:s folkförsamling.

Ursula von der Leyen har gjort klart att hon bara kan arbeta med partier som stöder Europas demokratiska värden, rättsstatsprincipen och Ukrainas försvar mot Rysslands anfallskrig. Men hon har noga undvikit att ta avstånd från några specifika, namngivna partier eller grupper på högerkanten. Den erfarna politikern är väl medveten om att vågskålen kan tippa över i en riktning som plötsligt gör det svårare för henne att fortsätta som EU:s toppchef än man kan tro.

På torsdag i Bukarest blir hon officiellt de konservativas kandidat till att leda kommissionen i ytterligare fem år. Just nu är det svårt att se någon från Europas andra partifamiljer som kan eller vill utmana hennes rang. Men hennes slutliga återutnämning senare i år kommer knappast att bli en odramatisk kröning.

Den måste antas som en del av en ny och komplicerad maktbalans i toppen av ett krisdrabbat Europa. Och om det lyckas kommer det att inleda en ny och minst lika politiskt explosiv mandatperiod för Ursula von der Leyen under resten av detta decennium.

Artikeln är översatt från Altinget.dk.