Så här bör Sverige hantera mottagandet av flyende från Ukraina
Det svenska mottagandet av flyende från Ukraina bör fokusera på att tillgodose basala behov i nuläget och att underlätta ett återvändande i framtiden den dag kriget är över och landet börjar återuppbyggas.
Kriget i Ukraina har, fullt naturligt, lett till en förnyad debatt om flyktingpolitik i Sverige. Många ställer redan frågor om sådant som bostäder, skolplatser och jobb till alla de ukrainska flyktingar som anländer till Sverige. Med erfarenheterna från 2015 är det förvisso förståeligt, men det visar också precis hur fel det blir när flyktingpolitiken utgår från ett långsiktigt, troligen permanent, mottagande.
Skydd vid akut behov
Jag har länge förordat en total reform av flyktingpolitiken. Det är för mig självklart att erbjuda skydd till den som är i akut behov, men det är lika självklart att det ska handla om just skydd och säkerhet, inte mer än så.
Mot bakgrund av att Sverige inte utgjort närområde till någon kris av sådant slag att människor behövt fly har jag förespråkat vad som i praktiken vore ett totalstopp för uppehållstillstånd baserade på skyddsbehov. Är behovet inte akut finns nämligen ingen ursäkt att kringgå vanliga regler för migration.
Plan för mottagande saknas
Samtidigt har jag efterfrågat en plan för hur Sverige snabbt ska kunna ställa om till att erbjuda en fristad för hundratusentals, kanske miljoner människor i händelse av en plötslig kris i vårt närområde. Jag har dock utgått från att en sådan omställning, och ett sådant mottagande, inte skulle handla om mer än att garantera grundläggande säkerhet och att få de mest basala behoven tillgodosedda.
Nu har Sverige inte tagit fram någon sådan plan, och vi har plötsligt ett krig i vårt närområde. Vi är fortfarande inte grannland, men givet EU:s fria rörlighet och det aktiverade massflyktsdirektivet har vi en situation där tusentals personer anländer till Sverige dagligen. Så, hur bör detta hanteras?
Inte läge att tala om integration
Ett ofrånkomligt steg är att sänka ambitionerna för vad det offentliga ska erbjuda. Det är inte läge att oroa sig för långsiktiga behov och tala om integrationsåtgärder. Vi bör varken ha eller skapa förväntningar om att de som anländer i dag fortfarande bor här om några år. Vår prioritet bör i stället vara att samordna och underlätta för det starka engagemang som civilsamhälle och privatpersoner uppvisar, där enskilda öppnar upp sina hem och erbjuder just det tak över huvudet som behövs.
Vidare bör vi utgå från vad som kan underlätta för återvändande till Ukraina, den dag kriget är över och landet börjar återuppbyggas. Här är exempelvis Liberalernas förslag om en så kallad Ukrainaskola värt att se över. Det bör finnas ukrainska lärare bland de kvinnor som sökt sig hit tillsammans med sina barn. Däremot finns ingen anledning att ordna svenskundervisning för de som anlänt, varken för barn eller vuxna.
Att utgå från basala behov och ett framtida återvändande kallas av vissa naivt. De pekar på tidigare mottaganden och hur många som stannat permanent i landet. Och visst, vi har i dag ingen aning om hur långvarigt kriget blir, eller hur många som kommer ha slagit sig till ro så pass att de vill stanna den dag de kan återvända – men det ändrar inte grundpremissen om vad som behövs här och nu.
Sveriges tidigare misstag
Det finns många anledningar till människors migration. Tyvärr finns så stora klyftor i världen att det väldigt ofta handlar om en fullt berättigad önskan att få bättre livsvillkor. I många fall kan det givetvis handla om flyktingar som vill ta sig vidare från det limbo det innebär att leva med flyktingstatus.
Misstaget som bland annat Sverige gjort historiskt är att fortsätta kalla sådan migration för flykt och att bygga system för mottagande baserat på en önskan om långsiktig integration. När vi nu är i en situation då det faktiskt handlar om omedelbar flykt måste vårt mottagande anpassas därefter.
SKR:s makt över det offentliga måste vädras i valrörelsen
Kan Micael Bydén växla in mjukvalutan i inflytande?
