Två procent är en signal, men skralt hopp om borgfred
Sanna Rayman | |
Skriv ut
Att Sverige ökar försvarsutgifterna kraftigt torde inte förvåna någon. Men diskussion om ambitionsnivån lär det bli ändå, både för att läget kräver det och för att det är valår.
När statsminister Magdalena Andersson och försvarsminister Peter Hultqvist i dag på morgonen aviserade att anslaget till Sveriges militära försvar ska öka till just två procent av BNP så är det inte en andel de drar ur hatten, utan en siffra med visst signalvärde.
Två procent är en målsättning som medlemsländerna i Nato alla har i hemläxa att arbeta sig fram emot, men som det i ärlighetens namn varit si och så med att uppnås på de flesta håll i Natokretsen. Att ange detta som också en svensk målsättning är att göra sig något mer Nato-fähig, utan att mer konkret ta några kliv.
Danmark siktar mot 2033, Tyskland skyndar mer
I vårt grannland Danmark fattades ett försvarspolitiskt principbeslut i söndags om att de danska försvarsutgifterna varaktigt ska uppgå till två procent av BNP senast 2033. I den politiska kommunikationen kallades överenskommelsen historisk. Så är det säkert. Men historiken kring hur länge Natoländerna har haft målsättningen att nå dit är ett strålkastarljus i sig: 2014 avtalades målet.
Det är långt ifrån bara danskarna som har dragit benen efter sig i det arbetet. Häromveckan utlovade Tysklands förbundskansler Olaf Scholz att Tyskland avser att för första gången 2024 uppnå samma mål. För ändamålet öronmärktes 100 miljarder euro i försvarsinvesteringar för i år.
Sverige vill hinna före Danmark
Målsättningen för svensk del är ”så snabbt som det är praktiskt möjligt”, sade finansminister Mikael Damberg under dagens pressträff. Han sade även att regeringen hoppas att Sverige ska kunna nå fram till de två procenten före just Danmark. Det vill säga ambitionen är att komma dit före 2033.
Det lär bli diskussion och kritik från oppositionen om hastigheten och ambitionsnivån. Dels för att det säkerhetspolitiska läget gör ett sådant samtal befogat, dels för att det finns utrymme att fundera över om målsättningen två procent inte är i underkant om man samtidigt vill vara alliansfri. Natoländernas målsättning är ju skissad i en kontext där man litar till att fler händer och stövlar kommer hjälpa till om det värsta händer.
Skralt hopp om borgfred
Diskussion kommer det att bli också för att vi har valrörelse samtidigt som vi travat in i det mest ansträngda säkerhetspolitiska läge Europa sett på decennier.
Den borgfred i kristider som präglade pandemins första år (och som gav Stefan Löfven en arbetsro som så här i efterhand inte verkar ha varit gynnsam för hanteringen), kommer vara betydligt svårare för Magdalena Andersson att få till under den säkerhetspolitiska kris som ganska otippat kom att bli hennes första elddop som statsminister.
”Någon jävla ordning ska det va’ i ett parti”
Tyskland tar avstånd från ex-kansler – men gasproblemet finns kvar
