Tidigare Nato-ambassadör: Putins angrepp på Ukraina är möjliggjort av väst

Af Andras Simonyi
Fellow i The Atlantic Council i Washington och Ungerns tidigare ambassadör till Nato och USA

Jag är arg. Jag känner mig hjälplös. Jag mår också dåligt över att jag höll liv i hoppet om att Putin i slutänden skulle låta bli att angripa Ukraina.

Men, jag är inte överraskad. Inte det minsta. Som barn upplevde jag att ryska tanks rullade in på Ungerns gator i november 1956. Jag var 16 år när Ryssland invaderade Tjeckoslovakien i augusti 1968.

Världen har förändrats. Ensamt kvar står Ryssland med Putin i spetsen. Ett Ryssland som vägrar att följa med sin tid. Därför upprepar jag det vi redan vet: Detta är inte Rysslands krig. Det är en liten diktator med storhetsvansinne, en medelmåttig KGB-agent, en liten officers krig. Det är Putins krig.

Svek

Sedan Ukraina blev självständigt för 30 år sen har landet haft det svårt. Korruption och bittra maktkamper har omöjliggjort framsteg och modernisering. Därför är det viktigt att komma ihåg att Ukraina är det land bland alla de nya östeuropeiska demokratierna som led mest under Sovjetunionens förtryck.

Världen har svikit Ukraina. Vi i väst bär skuld till att många i landet förknippar övergången till demokrati med fattigdom. Samtidigt upplever det ukrainska folket i dessa dagar att de säkerhetsgarantier som de fick av tre av världens stormakter inte uppfylls.

Jag var där som Nato-ambassadör för Ungern när Boris Jeltsin, Bill Clinton, John Major och Ukrainas dåvarande president, Leonid Kutjma, skrev under Budapestöverenskommelsen 1994. I den gav Ryssland, USA och Storbritannien de facto säkerhetsgarantier till Ukraina, i utbyte mot att Ukraina gav upp sina kärnvapen. Den överenskommelsen kan ukrainarna riva itu i dag.

Möjliggjort av väst

Putins angrepp är först och främst möjliggjort av väst. I synnerhet årtionden av likgiltighet och naivitet från USA:s sida har haft avgörande negativ påverkan. Obama-administrationens dumma ”reset policy" gentemot Ryssland är förmodligen det största misstaget i amerikansk utrikespolitik under de senaste 30 åren.

Det var ett naivt amerikanskt försök att få till en nystart med Ryssland. Trump gjorde inte situationen bättre, även om den politik han förde i förhållande till Ryssland var hårdare än vad det såg ut som på ytan. Den var dock inte hård nog. I dessa dagar finner vi att president Joe Bidens uppfattning om att man skulle kunna sätta Ryssland åt sidan, för att i stället fokusera på Kina, var felaktig.

Stämningen i Washington, där jag bor, är dålig. Återigen är det upp till amerikanerna att leda motståndet mot Rysslands aggressiva framfart. I stadens politiska kretsar är alla klara över att vi befinner oss i det värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Vi har som sömngångare vacklat in i den här situationen.

Tyskt ansvar

Men USA är inte den enda som bär skuld. Ett stort ansvar vilar också på Tysklands tidigare kansler, Angela Merkel, som i årtionden hyllades som Europas ledare och demokratiernas grande dame. Merkel utövade felaktigt en strategisk eftergivenhet mot ett fortsatt aggressivt Ryssland. Bland annat uppmuntrad av tysk industri, som gynnades av den utrikespolitiska linjen.

Även övriga EU bär sin del av ansvaret. De europeiska länderna såg Ukraina som ett problem, som man hoppades skulle försvinna. EU hade inte modet att integrera Ukraina i Europa, eller åtminstone sända en stark signal om att Ukraina var välkommet in i familjen i framtiden. 

Nu kommer vi alla betala ett mycket högt pris för vår svaghet och vår brist på uppfinningsrikedom. Vi har också varit fångade av radikala klimataktivister som inte förstod vikten av att balansera mellan klimatmål och energisäkerhet.

Under de senaste åren har vi i Washington varnat för Europas, först och främst Tysklands, beroende av rysk gas. De europeiska länderna förstod inte de möjliga säkerhetspolitiska konsekvenserna av att vara gisslan hos en urspårad rysk ledare. Nordstream 2 var från start ett geopolitiskt projekt och Merkel bär skulden för att det inte stoppades. Som minimum bör projektet nu avlivas fullständigt. Temporärt avbrott är inte svaret.

Fokus på att stoppa Putin

Men, nu måste vi fokusera på att stoppa Putin. Vi ska hjälpa Ukraina politiskt, militärt och ekonomiskt. Det är i allas vårt intresse. Om den ryske ledaren upplever oenighet och därmed svaghet i vår västliga allians kommer han inte sluta med Ukraina.

Torsdagen den 24 februari lanserade den amerikanska presidenten sanktioner. Det är tråkigt att USA och Europa inte har kunnat enas om att utestänga Ryssland från Swift-samarbetet, som verkligen skulle ha slagit mot den ryska ekonomin.

Turkiet kan få viktig roll

Sanktioner är en viktig del av vår vapenarsenal, men de är bara effektiva om vi använder dem i kombination med militär makt. Mjuk makt är inte ett effektivt motgift om den inte backas upp med militär styrka. Jag är enig med Storbritanniens premiärminister Boris Johnson: Vi kan inte låta bli att svara militärt.

Här kan Nato-landet Turkiet spela en viktig roll. Ryssarna har stor respekt för Turkiets militär och Putin har stor respekt för president Erdogan. Turkiet är ett problembarn i Nato, men landet är fortfarande en del av familjen. Turkarna bör skicka sin flotta till Svarta havet för att blockera angreppet mot Odessa.

Min oro är att väst alltför snabbt tröttnar på konflikten. Det finns ett ryskt ordspråk som säger ”Du slutar dansa med björnen, när björnen blir trött – inte när du själv blir trött”. Det ordspråket bör vi dra lärdom av.

Skicka signal

Framöver bör vi vara mer uppfinningsrika när det gäller att bryta Putins nära-nog-monopol på information i Ryssland. Under kalla kriget var Radio Free Europe och Voice of America Östeuropas fönster mot väst. Det två radiokanalerna spelade en stor roll fram till Berlinmurens fall 1989. Viktigast av allt är att Europa måste vara redo att reducera sitt beroende av rysk gas.

Men redan nu bör vi sända en kraftfull signal till ukrainarna om att de har en framtid i Europa. Vi bör hjälpa dem med en storstilad uppbyggnad av deras land och förvissa dem om att de kommer att integreras i regionen. Det är i USA:s, Europas och hela västs intresse.

Leva med skammen

Ukraina är en del av Europa. Landet orienterar sig redan mot väst. Kanske har alla, liksom jag, lagt märke till att nästan alla politiker och tillfälliga förbipasserande som nu intervjuas i västliga medier talar engelska? I dessa dagar står de kvar där med frågan: Var är väst? Var är världen?

Om vi inte stoppar Putin kommer det kosta många människoliv. Det är fruktansvärt i sig, men lika hemsk är den skam vi då måste leva med i väst över att inte ha gjort nog för att stoppa Putins frammarsch i Ukraina.

Debattartikeln är översatt från Altinget.dk.

debatt@altinget.se