Politisk fingertoppskänsla sökes
Vi vet fortfarande inte var regeringskrisen slutar. Men det som redan går att konstatera är att anledningen till den uppkomna situationen går att hitta i partiernas taskiga beslutstajming längs vägen.
Det är en snurrig tid politiskt. Centerpartiet har sent omsider meddelat att partiet är berett att släppa punkt 44 i januariavtalet. Hade det beskedet kommit före i måndags hade Stefan Löfven inte röstats bort. När det nu kommer tyder mycket på att det är för sent. Liberalerna har redan hunnit byta sida.
Det har länge funnits en bild av politiker som sluga taktiker. Men den senaste mandatperiodens händelser reser ändå frågan. Har partierna förlorat sin politiska fingertoppskänsla?
Valet 2018
Om man backar bandet till 2018 så var det för alla tydligt att det inte skulle gå att bilda en rödgrön regering eller en alliansregering utan SD:s stöd. Ändå framhärdade Alliansen med det budskapet. När det till sist gick upp för Kristersson att den vägen inte var framkomlig presenterade han sin 3-2-1-lösning men då var det för sent. Positionerna mot SD var redan satta av C och L och att Kristersson inte tidigare presenterat en plan B gjorde att Löfven blev statsminister i stället.
Löfven insåg inte allvaret
Stefan Löfven å sin sida tog inte Vänsterpartiets hot, som kom redan i januari 2019, på allvar. Han hade uppenbarligen tänkt att han skulle kunna förhala den känsliga hyresfrågan, kanske så att det ordinarie valet skulle komma för nära i tid för V att driva fram ett extra val?
Men Vänsterpartiet köpte inte det och gav honom 48 timmar på sig. De förvaltade han inte särskilt väl. Först skickade han ut Morgan Johansson för att på en pressträff läxa upp V. När det inte funkade presenterade han i stället tillsammans med Lööf nyheten om att hyresmarknadens parter skulle få förhandla. Men om förhandlingen skulle falla skulle det ändå bli fri hyressättning i nyproduktion.
Den sortens förhandling accepterade inte V. Och att ingen verkar ha stämt av med V före pressträffen om partiet ansåg det vara tillräckligt måste anses vara taktiskt klantigt. Effekten blev att regeringens pressträffar bara stärkte Nooshi Dadgostar i sin övertygelse att en misstroendeomröstning var oundviklig.
Vågade liberaler
Ändå fanns det fram till klockan 10 på måndagen fortfarande en sak för januaripartierna att göra för att förhindra att Löfven skulle röstas bort. Det var att ta bort punkt 44 ur januariavtalet. Men det var de då inte intresserade av.
Kort efter misstroendeomröstningen gick Nyamko Sabuni (L) ut på en pressträff för att meddela att de bryter januarisamarbetet. Det Liberalerna i det läget gjorde var att ta ett rejält kliv mot extra val. Trots att partiet har usla opinionssiffror och en skral partikassa för att klara ett sådant. Det återstår att se om det var klokt.
För sent
Samtidigt har Annie Lööf (C) plötsligt kommit på att partiet visst kan leva utan punkt 44. Men då har Löfven redan fallit och Liberalerna redan lämnat januariskutan. Det är alltså så dags.
Att Centern dessutom inte verkar ha pratat med L före beskedet gör det ännu mer svårförklarligt. Liberalerna kan knappast backa och eftersom C fortfarande stänger dörren till V finns inte en majoritet för Löfvens budget även om han skulle kunna överleva en statsministeromröstning.
Dålig fingertoppskänsla från både Stefan Löfven och Annie Lööf alltså. De hade med sina besked eventuellt kunnat rädda januariavtalet – om de hade kommit tidigare.
Högerns taktikmiss
Samtidigt bör det sägas att inte heller M, KD och SD har agerat rakt igenom slugt den senaste tiden. Partierna var på god väg att kunna skaffa sig ett väljarstöd för att säkra en majoritet efter valet 2022.
I stället lämnar SD in en misstroendeförklaring mot Löfven som mer eller mindre tvingar M och KD att haka på. Det gäller för dessa partier att de väljare som är osugna på ett extra val inte anser att de bär skulden för det.
Det värsta scenariet för M, KD, SD är om ett extra val inte ger dem majoritet och försvagar partierna inför valet 2022. SD riskerar att få bära hundhuvudet i ett sådant fall vilket skulle göra att partiet skulle få ta ett par steg tillbaka på vägen mot att fullt ut bli accepterade av M och KD.
Det bästa scenariet för M, KD och SD är ett regeringsskifte. Men då får partierna inte ens ett år på sig att regera innan det är dags för val igen. Frågan är vad de hinner uträtta på den tiden? Det kan bli svettigt för Ulf Kristersson att behöva gå till val som regeringschef utan att kunna peka på konkreta resultat sedan han tillträdde. Då är det exempelvis han som ska stå till svars för en hög arbetslöshet i valrörelsen 2022.
(V)innaren?
Ännu vet vi inte vad den politiska röran landar i. Men hittills framstår det som att Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet spelar spelet smartast. Antingen lyckas hon ta sig in i ett samarbete med regeringen och C. Eller så går det till ett extra val där Vänsterpartiet kan öka sina mandat och därmed förbättra sin förhandlingsposition ytterligare.
Även om Stefan Löfven skulle försöka klandra henne för om Kristersson blir statsminister så är det ett budskap som faller platt med tanke på att han faktiskt själv hade kunnat avstyra det med lite bättre fingertoppskänsla.
Vågar Löfven chansa?
Löfven kastar jobbig boll till talmannen
