Etniska föreningar förlorar statsbidragen – ”Vi spelar ingen roll”
(Foto: Wiktor Nummelin/TT)
Regeringen beslut att slopa statsbidraget till etniska föreningar möter kritik. ”Vi har känt oss som del av det svenska föreningslivet. Nu fråntas vi det, och det betyder: Vi spelar ingen roll”, säger Bojan Brstina, organisationssekreterare på samarbetsorganet Sios.
Förslaget kommer inte som någon stor överraskning. Såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna har redan tidigare velat avskaffa de statliga bidragen till etniska organisationer. Som Altinget skrev i mitten av augusti, så innebar Liberalernas svängning i frågan att vågskålen tippade över.
{{toplink}}
De 18,9 miljoner kronor som under 2023 går till 42 etniska organisationer, via MUCF, kommer att omfördelas från och med 2024.
– Vi är inte längre erkända som civilsamhällesaktörer. För många organisationer är det en katastrof, det här var främsta inkomstkällan, säger Bojan Brstina till Altinget.
Ifrågasatt grundpremiss
Integrationsminister Johan Pehrson (L) skriver på DN debatt att ”Samhället ska inte uppmuntra till etnisk segregation, utan till integration”. Samtidigt ifrågasätts påståendet att de etniska organisationerna segregerar. Till exempel skrev Lundasociologerna Olle Frödin och Axel Fredholm en artikel i Sociologisk forskning 2021, där de bland annat visade att de kulturella aktiviteterna ofta genomförs i samarbete med studieförbund, och att folkrörelsernas inflytande på så sätt är fortsatt starkt.
De skrev dessutom att det var betydligt ”…vanligare med integrationsfrämjande aktiviteter inom MÖNA-organisationerna jämfört med de europeiska”. Möna, som i Mellanöstern och Nordafrika.
Johan Pehrson är bara tillgänglig för mejlintervju.
Vad har ni för kunskapsunderlag som visar att de etniska föreningarna uppmuntrar till etnisk segregation?
”Det är ett krav för att få bidraget att en majoritet av medlemmarna har utländsk bakgrund – om en förening består av personer från många olika bakgrunder är det alltså inte ett aktuellt bidrag att söka. Det vi säger är att samhället inte ska uppmuntra till etnisk segregation. Vi tycker inte att den typen av kriterier ska gälla för att man ska få bidrag – det viktiga ska vara verksamheten. Till bilden hör också att det funnits flera exempel på när det här statsbidraget gått till föreningar som haft företrädare som spridit extrema budskap eller stått för splittring i stället för inkludering”, skriver han.
En ironi
Patrik Schröder, samordnare för civilsamhällesfrågor på Fremia, är en av dem som har ifrågasatt argumentet att de etniska föreningarna bidrar till segregation.
– Det är ett missförstånd att de skulle vara isolationistiska och inte bidra till integrationen – tvärtom. Ofta är det på grund av att man är med i en etnisk förening som man får förståelse för, och blir del av, det övriga samhället, säger Patrik Schröder till Altinget.
– En ironi i detta är att narrativet som sprids av de här föreningarna är av sammanhang som inte bidrar till integration. Tillgänglig forskning och utvärdering visar att det är precis det de gör, säger Schröder.
När Johan Pehrson presenterade förslaget på DN debatt, så hänvisade han till Mechelen, vars borgmästare Bart Somers han besökte i veckan. Den belgiska staden har blivit känd för sitt framgångsrika integrationsarbete, där man varvar piska och morot. Eller kombinerar järnhandske med lovikkavante, som man uttrycker det.
{{toplink}}
Om man tittar på Bart Somers så har han satsat mycket på att olika minoriteter ska känna sig välkomna. Ert budgetförslag är väl järnhandske, men var är lovikkavanten?
”Det viktiga ska inte vara vilken bakgrund man har, utan var man är på väg. När jag besökte Bart Somers tog han själv upp ett exempel på en tidigare etnisk förening i Mechelen som nu arbetar med idrott och integration i stället, som ett positivt exempel. I dag presenterar jag också pengar till en kartläggning av barns språkkunskaper. Alla barn ska ha goda förutsättningar att lära sig att läsa och räkna. Det är en lovikkavante.”
”Vi har känt oss som del av det svenska föreningslivet. Nu fråntas vi det, och det betyder: Vi spelar ingen roll”, säger Bojan Brstina, organisationssekreterare på samarbetsorganet Sios. Vad vill du säga till honom?
”Jag vänder mig emot att de enda som är en del av civilsamhället är de som får bidrag av staten. Civilsamhället består av många olika organisationer och föreningar som finansieras på olika sätt. Vi satsar fortfarande mycket pengar på civilsamhället och om en organisation som tidigare har fått statsbidraget för etniska organisationer bidrar till integrationen på ett positivt sätt finns flera andra stöd att söka – både på lokal och nationell nivå”, skriver Johan Pehrson.
Inte finnas kvar
Bojan Brstina ser pessimistiskt på de etniska föreningarnas framtida möjligheter.
– I den omfattning föreningarna fungerar i dag, med aktiviteter och alla möten, kommer de nog inte att finnas kvar. Styrelserna kommer nog att fortsätta träffas, men sedan ser det olika ut för olika organisationer. Det beror på hur mycket engagemang det finns. Föreningslogistiken förstörs, man kommer inte att ha råd med någon föreningssekreterare eller liknande. Det var sådant som de här pengarna finansierade.
Jag ser en del som undrar varför inte era egna medlemmar kan bidra själva?
– Jag tycker att det är en märklig fråga. Vi ber inte om någon särbehandling – vi ber bara om att bli behandlade precis som alla andra. Det här är en fråga för hela civilsamhället. De politiska partierna uppbär enorma belopp. Varför ska Liberalerna i så fall inte få sin finansiering från medlemmarna? Våra medlemmar betalar också medlemsavgift, men den räcker inte för att täcka upp för organisationsbidragen, säger Bojan Brstina.
De fem nationella minoriteterna – samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar – får andra bidrag och berörs inte, enligt regeringen.
Peter Kullgren bygger allianser för att ändra EU:s vargpolitik
Riksdagens flitigaste debattörer – han talar mest av alla
