Akta er för väljarnas ilska, parlamentariker
EU-valet innebär att prioriteringar förändras, med fokus på säkerhet och ekonomi, men klimatmålen ligger fast. Nu behöver konservativa, socialdemokratiska och liberala partier visa att de kan kombinera en ambitiös miljö- och klimatpolitik med tillväxt och konkurrenskraft. Det skriver Hanna Stenegren och Simon Wakter, Timbro miljöinstitut.
Af Hanna Stenegren och Simon Wakter
Timbro miljöinstitut
Inför förra EU-valet stod klimatfrågan högt på agendan och gatorna fylldes av klimatstrejkande ungdomar. EU-parlamentet fick en knapp mitten-vänster-grön majoritet som innebar att Ursula von der Leyen behövde en ambitiös miljö- och klimatagenda för att säkra EU-parlamentets stöd.
Resultatet blev ett starkt hållbarhetsmandat som hon förvaltat genom att med EU-parlamentets hjälp driva igenom en kraftig ambitionshöjning på klimatområdet och en tsunami av miljölagstiftning.
Inte i topp för väljarna
Nu har Europas gator fyllts av bränsleuppror, traktorer och arga bönder som protesterat mot byråkrati, långtgående klimatåtgärder och krympande ekonomiska marginaler. Narrativet att politiken måste göra mer för att rädda planeten har förbytts till att klimatpolitiken är för dyr för vanligt folk.
Klimatfrågan låg inte i topp för väljarna i något annat land än Sverige. Att de konservativa, borgerliga och högerpopulistiska partierna blev valets stora vinnare i Europa, medan de gröna och liberala partierna blev förlorarna, var väntat.
På EU-nivå har väljarna tydligt prioriterat ned klimatfrågan till förmån för andra frågor. Det innebär att för att säkra EU-parlamentets stöd för en andra mandatperiod behöver von der Leyen fokusera på de frågor som är viktiga för högern – som säkerhet, migration och ekonomi.
De nuvarande klimatmålen för 2030 och 2050 ligger fast. Det finns i dag ingen majoritet för att riva upp dem. Även om en majoritet i EU-parlamentet skulle vilja ändra dem – vilket är osannolikt – kan de inte göra det på egen hand då EU-kommissionen och medlemsländerna måste vara med på noterna. Men på några miljö- och klimatområden kommer EU-parlamentets slagsida åt ytterhögern få konsekvenser.
Finns risker på horisonten
Ett klimatmål för 2040 ska sättas denna mandatperiod, och detta mål blir sannolikt inte så ambitiöst med det nya EU-parlamentet. Men Parisavtalets globala klimatprocess innebär att målet kommer att revideras upp framöver – det är vad som ligger bakom att EU:s 2030-mål den senaste mandatperioden kraftigt höjdes från 40 till 55 procent. Då finns en ny chans i ett EU-parlament med annan politisk sammansättning.
Trots energikriserna de senaste åren är EU fortsatt starkt beroende av gas. Detta gasberoende måste fasas ut, både av klimat- och säkerhetsskäl. Men med det nya parlamentet blir denna, redan svår uppgift, troligen ännu svårare.
Mycket av de framsteg som gjorts i det globala klimatarbetet de senaste åren har till stor del drivits på av USA och EU. Om Donald Trump vinner det amerikanska valet i november står det globala klimatarbetet utan sitt främsta ledarskap under de kommande åren, vilket riskerar låsningar.
I EU:s 27 medlemsländer minskade koldioxidutsläppen sammanlagt med 25 procent mellan 1990 och 2019 samtidigt som ekonomin växte med 63 procent.
Under de kommande fem åren är det avgörande att konservativa, liberaler och socialdemokrater tillsammans tar chansen att stå upp för en effektiv politik som kombinerar ekonomisk tillväxt med en ambitiös miljö- och klimatpolitik – och visar att man också kan leverera. Faller man i den populistiska klimatretorikens fälla riskerar det bruna att bli det nya gröna och väljarnas straff att bli hårt i nästa val.
Hyresgästföreningen: Låt inte EU försämra den svenska bostadsmodellen
Socialdemokraterna behöver damma av Perssons gröna folkhem
