Sanningens minut för Busch, Demirok och Pehrson

På sätt och vis är det kanske orättvist.

Valrörelsen i valet till Europaparlamentet är något så ovanligt som en valrörelse då kampanjandets fixstjärnor faktiskt inte (bara) är partiledarna, utan listornas toppnamn. Det är de som frågas ut i tv och det är i regel också de som ler mot oss från valaffischerna. Det är framför allt deras förmåga att vara ”kryssmagneter” som prövas i valet nu till helgen.

Men när valdagen väl är förbi spelar det där mindre roll, åtminstone för partistrategerna. När rösterna är räknade och ett resultat finns svart på vitt så betyder detta för kandidaterna mest bara att de fick en plats i parlamentet eller möjligen inte. Men i vidare mening är det partiledarna som kommer att firas – eller få bära hundhuvudet – för hur det gick.

Mellanårsval för inrikespolitiken

På så vis fungerar det här Europaparlamentsvalet som ett mellanårsval också för inrikespolitiken. En avstämning som indikerar hur det går. För KD, C och L, som alla har dansat runt 4 procent i mätningarna under våren innebär det att valresultatet kommer att följas med särskild spänning.

Det är inte bara en sanningens minut för de här partiernas parlamentariska närvaro i Bryssel, det är också sanningens minut för Ebba Busch, Muharrem Demirok och Johan Pehrson. Får de inte kvitto på att de kan leda partiet fram till ett åtminstone acceptabelt valresultat är det inte omöjligt att oro uppstår i partileden och att idén att ett nytt ledarskap behövs inför riksdagsvalet 2026 börjar luftas.

Ingen fjäder i hatten för Busch

I Ebba Buschs fall är en avgång närmast förväntad inom de närmsta åren, vid sidan av Jimmie Åkesson tillhör hon trots allt en av de partiledarna som suttit längst. Men ett valnederlag kan skynda på processen och göra den nesligare än vad KD-ledaren tänkt sig.

En valförlust som resultat av att man tappat röster till tidigare partifränden Sara Skyttedals Folklistan vore förstås ingen fjäder i hatten för Buschs ledarskap. Att ådra sig hämndaktioner av den kalibern ska man helst undvika när man leder ett parti som i stort sett alltid rör sig kring fyra procent.

Pehrsons och Demiroks nesa vore större

För Johan Pehrson och Muharrem Demirok vore nesan emellertid större. De är nyare på sina poster och i synnerhet för Demirok, som inte har prövats i något riksdagsval ännu, vore det ett nederlag om han tvingades bort före 2026.

Å andra sidan är det kanske mindre troligt att så sker – både för att Centerns siffror har lyft något på senare tid och för att Centerpartiet inte är så glada i att avsätta partiledare.

Hög risk för myteristämning

Pehrson rattar en skakigare farkost där han på pluskontot har att han efter valet 2022 lyckades baxa in partiet i en regering, men på minuskontot att han gjorde det genom ett Tidöavtal som långtifrån alla Liberaler älskar. Risken att det blir myteristämning och krav på både nytt ledarskap och avhopp från Tidösamarbetet om L åker ur Europaparlamentet är överhängande.

Johan Pehrsons främsta trumfkort i en sådan strid kommer vara krasst: partiet är fattigt och har i realiteten inte råd att lämna regeringssamarbetet. Detta är kanske inte argumenten som kommer höras offentligt i en eventuell liberal eftervalsdebatt, men sanningen är att oavsett vem som leder Liberalerna så är regeringssamarbetet just nu också en viktig resurs för den liberala partiapparaten.

{{toplink}} 

Även för andra partiledare utgör förstås Europavalet en offentlig avstämning där deras förmåga att leda partiet i val granskas och utvärderas av partimedlemmarna.

När gräsrötterna har knackat dörr, delat ut broschyrer och goodiebags och hållit torgmöten för glatta livet är de inte sällan dödströtta och samtidigt sprängfyllda av iakttagelser och tankar kring vad som inte funkade.

Med andra ord finns det all anledning att hålla ögonen på eftervalsanalyserna och interndebatten i varenda riksdagsparti efter den 9 juni. För den som vill veta mer om inrikespolitiken framåt är det också en sorts goodiebag. 

sanna@altinget.se