Så vann EU-kommissionens drottning EU:s fejkade valkampanj

BRYSSEL. Utan skuggan av ironi i rösten ställde sig Ursula von der Leyen upp framför sina partikamrater i den europeiska konservativa partiorganisationen EPP på valsöndagen och deklarerade:

”Vi vann EU-valet, mina vänner.”

Sedan i mars har den sittande EU-kommissionens ordförande fört en intensiv valkampanj över hela Europa för att få fem år till på sitt jobb. Hon har klappat bebisar, varit på företagsbesök och stått på debattscener i ett intensivt ordkrig med andra spetskandidater.

På söndagen utropades den tidigare tyska försvarsministern till valets segrare, utan att en enda europé kunde rösta på henne. Hennes seger beror på att den konservativa europeiska partifamiljen EPP, som hon är en del av, blev Europaparlamentets obestridda största politiska grupp.

Därmed går hon segrande ur försöket att koppla valet till Europaparlamentet till utnämningen av EU-kommissionens ordförande. I Brysselbubblan kallas det för toppkandidatsprocessen. Här är en röst på Tomas Tobé (M) eller någon annan konservativ kandidat i alla 27 EU-länder en indirekt röst på von der Leyen.

Skulle fått jobbet ändå

Statsminister Ulf Kristersson (M) och hans 26 stats- och regeringschefskollegor väntas på måndag konstatera att von der Leyens återutnämning är mer eller mindre oundviklig när de vid en middag i Bryssel gör en valgenomgång och tittar på vem som ska ha vilka toppjobb i nästa valperiod.

Enligt planen ska de ge henne sin sista välsignelse i ytterligare fem år vid EU-kommissionens toppmöte när de möts igen den 27-28 juni.

Då kommer anhängarna av processen att klappa händerna och dra slutsatsen att experimentet fungerade och att européernas vilja har hörts.

De flesta stats- och regeringschefer kommer däremot att säga att det bara beror på att von der Leyen redan före valrörelsen hade stöd av den stora majoriteten i sin krets.

De kommer att konstatera att hon i de flestas ögon har gjort ett gediget arbete de senaste fem åren i en svår tid med coronakrisen och Rysslands invasion av EU:s närområde. Och de kommer fortfarande att insistera på att rätten att nominera en kandidat är deras. Det är sant att det i EU-fördragen står att de måste ta hänsyn till valresultatet, men fördragen säger inte hur de ska göra det.

Tre gånger konservativ

Detta är tredje gången som det demokratiseringsexperiment, som de flesta européer är lyckligt ovetande om att de deltar i, har gett ett grumligt resultat.

Första gången var i valet 2014, där de konservativas kandidat var Luxemburgs tidigare premiärminister Jean-Claude Juncker. Det slutade med att han fick jobbet, men främst för att stats- och regeringscheferna såg honom som en av sina egna.

År 2019 var valets utsedda vinnare av toppkandidaterna också en konservativ, nämligen EPP-gruppens egen ordförande, Manfred Weber. Å andra sidan ville EU-ledarna inte ha honom, och därför drogs Ursula von der Leyen ur hatten i sista minuten. Så det stannade i partifamiljen, men den som hade lett valrörelsen blev brutalt utkastad.

Om det är någon som börjar ana ett mönster i vinnarnas partifärg så är det för att Europas konservativa har varit den obestridda största politiska grupperingen i Europaparlamentet i decennier nu – både före och efter att toppkandidatsprocessen blev verklighet.

Alla visste att det skulle bestå även i detta val, där de fick över 60 mandat mer än den näst största gruppen, Socialdemokratiska S&D. Detta är inte något som kan tillskrivas von der Leyen, eftersom få av de 373 miljoner röstberättigade européerna visste att det var en del av ekvationen när de – eller åtminstone hälften av dem – lade sin röst förra veckan.

Därför kan du arrangera stora tv-debatter och kampanjevenemang. Om det inte råder någon tvekan om resultatet är det svårt att hävda att det finns något att kämpa för.

Batman och Robin

Det har också inneburit att kandidatfältet har varit vad som kanske bäst kan beskrivas som en brokig skara. För vilken högprofilerad politiker från resten av partifältet vill ställa upp i en strid som de har förlorat på förhand?

De europeiska socialdemokraterna presenterade EU:s arbetsmarknadskommissionär Nicolas Schmit, som framför allt betedde sig som en luxemburgsk Robin till von der Leyens Batman.

De tre partikoalitionerna i den mestadels liberala mittengruppen Renew, där svenska Liberalerna och Centerpartiet sitter, valde att föra fram tre olika kandidater. De gröna ställde upp med två – eller fyra, om man räknar med de två kandidaterna från parlamentsgruppens underavdelning, Europeiska fria alliansen.

Ett annat element i processen var Dansk Folkepartis Anders Vistisen, vars nationella ytterhögergrupp i parlamentet, ID, inte erkänner legitimiteten i toppkandidatsprocessen, men ändå ville ha en plats på scenen, vilket vissa debattarrangörer accepterade, men andra inte.

Det gav onekligen en viss krydda i debatten att få Vistisen att avfyra förbannelser över hela EU-samarbetet, fördöma EU:s klimatpolitik och å de högernationalistiska krafternas vägnar i EU kräva att 10 000 EU-anställda, inklusive kommissionens ordförande, ska avskedas.

Men det har också avslöjat det meningslösa i att ha ett fält av kandidater där bara en av deltagarna av totalt tio nominerade var en realistisk kandidat för den position de alla kämpade för på pappret.

Vi ses 2029

Ben Crum, professor i statsvetenskap vid Amsterdams fria universitet, som forskar om toppkandidatsprocessen, gör det klart att flera av de europeiska politiska partierna är så angelägna om att bevara den att de har skrivit in den i sina egna husregler.

Därför är han säker på att vi kommer att få se en upprepning av sessionen vid nästa EU-val 2029, den här gången bara utan en von der Leyen eller någon i hennes politiska viktklass. Vilka tunga kandidater kommer att ställa upp i en tävling där de 27 EU-ledarna kan välja att hälla ut vinnaren på bordet efter behag?

– Jag är rädd för att vi kommer att få se en ytterligare försämring av kvaliteten på kandidaterna, säger han.

Därför menar han att vi befinner oss i början av slutet på det stora demokratiexperimentet, om inte något helt oväntat händer, som införandet av så kallade transnationella listor. Tanken med detta är att ge européerna möjlighet att ge sin röst direkt till en av toppkandidaterna och på så sätt göra det till ett verkligt val.

Men bara ett fåtal av EU:s ledare, förutom Frankrikes president Emmanuel Macron, skulle stödja den idén.

Kan hon räkna till 361?

Om EU-ledarna som väntat nominerar von der Leyen till posten i slutet av månaden kommer strålkastarljuset att riktas tillbaka mot det nyvalda EU-parlamentet, som officiellt ska välja henne.

Det spekuleras redan här om huruvida hon kan skrapa ihop de nödvändiga 361 av 720 röster i ett mer splittrat parlament.

Förra gången var hon bara nio röster från att inte bli utsedd, trots att hon på pappret hade stöd av den centrala majoriteten i de konservativa, socialdemokratiska och liberala grupperna. Den majoriteten har blivit relativt mindre efter förra veckans val på grund av nedgångar i både Socialdemokraterna i S&D och Liberalerna i Renew.

Renew har hittills inte velat meddela om de kommer att stödja henne, vilket är i linje med att Emmanuel Macron, vars parti har varit en ledande kraft i den gruppen, också har spelat en viktig roll.

Men även om det slutar med att de officiellt stöder henne är det en sluten omröstning och därmed omöjligt att förutse om det skulle finnas tillräckligt många av de nyvalda som skulle vilja hindra henne. Därför kommer von der Leyen under den kommande tiden också att försöka flirta med grupperna till höger och vänster om mitten i hopp om att hon kan locka röster, utan att lova dem så mycket att hon samtidigt stöter bort dem på den motsatta flygeln.

Om parlamentet förkastar henne är det verkligen svårt att se att det finns något kvar av processen, som annars i hög grad är Europaparlamentets eget skötebarn.

Men även om hon tar sig igenom är det inte lätt att upprätthålla illusionen att det är en titel hon har vunnit i en rättvis kamp.

Artikeln är översatt och omarbetad från Altinget.dk.