Faktisk politik syns för lite i valrörelsen
I stället för att fokusera på hur väljarna ska kunna hitta bäst representanter för sina åsikter handlar valrörelsen alltför mycket om spekulationer kring de framtida förhandlingarna.
Så är den här, valveckan. På söndag kväll vet vi hur det gått, hur väl opinionsmätningarna prickat in resultatet och kanske redan vem som bildar regering. Exakt vad det kommer innebära för de kommande fyra åren kommer vi sannolikt veta betydligt mindre om. På den rödgröna sidan är problemen avseende att forma en gemensam politik välkända, men även de blågula partierna har sina problem och samtliga partier är nog inställda på tuffa förhandlingar.
Vad står partierna för?
Så långt är allt egentligen bra. Det är, som jag varit inne på i tidigare texter, så vårt parlamentariska system är tänkt att fungera. Väljarna röstar in många olika representanter och först därefter, ur den resulterande åsiktsmångfalden i riksdagen, förhandlas det först om regeringsbildning, sedan konkret politik.
Desto mer problematiskt är det däremot att valrörelsen inte direkt bäddat för att ge väljarna en bra inblick i vad de olika representanterna – såväl partier som enskilda kandidater – står för, med bara ett fåtal frågor undantagna.
Bisarr presskonferens från S
Trots tolv år i riksdagen, år då de fällt avgöranden tillsammans med höger och vänster genom att bilda majoriteter med samtliga andra partier, har vi ännu en gång sett stora delar av valrörelsen kretsa kring behandlingen av och förhållandet till Sverigedemokraterna.
Detta har förstås eskalerat efter att de dagliga opinionsmätningarna lyft upp SD till näst största parti, samtidigt som ställningen mellan de två regeringsalternativen tycks vara otroligt jämn. Fredagens bisarra presskonferens med Anders Ygeman och Peter Hultqvist (S) bör till exempel inte ses som något annat än ren desperation till följd av de senaste siffrorna.
Inne på demokratiskadlig väg
Självklart är det både intressant och relevant att fråga sig hur dynamiken och samarbetet kommer påverkas om SD skulle bli störst på högersidan, men samtidigt går det inte att komma ifrån att det ännu en gång leder till att politiskt innehåll trängs undan av spelteoretiska diskussioner. I stället för att fokusera på hur väljarna ska kunna hitta bäst representanter för sina åsikter handlar valrörelsen om spekulationer och gissningar gällande de framtida förhandlingarna.
Jag har skrivit mycket om hur jag önskade att såväl politiken som politikbevakningen fungerade. Ju längre tid som går desto starkare blir min övertygelse om att vi är inne på en i grunden demokratiskadlig väg.
Politiken syns och hörs inte
Delvis handlar det alltså om att den faktiska politiken inte syns och hörs tillräckligt mycket för att vi som väljare ska få en korrekt och bred bild av våra alternativ. Men minst lika mycket handlar det om hur ett fokus på strategi och politiska samarbeten också gör det mer rimligt för väljare att rösta strategiskt.
Den senaste veckan har jag sett allt fler inlägg om hur personer överväger att strunta i att rösta för att inte riskera indirekt stöd till ett block med SD som största parti. Jag har redan tidigare skrivit om motsatsen – där de som överväger blankröster eller röster på små partier utan reell chans att ta sig in i riksdagen ställs inför dilemmat att deras röster i slutändan inte haft någon påverkan på valresultatet, mer än att försvaga den sida deras röst annars hade gått till.
Tilltron till demokratin försvagas
Kortsiktigt påverkar detta förstås folkförankringen av de beslut som fattas. Men över längre tid är det just sådant som gör att tilltron till vårt demokratiska system försvagas.
När väljare känner att det inte är lönt att rösta efter egentlig övertygelse – eller ännu värre att det över huvud taget inte är lönt att gå till valurnan – är det ett underkännande och en varningssignal att ta på allvar. Demokratin är nämligen värd att värna.
Svenska valet kan avgöra miljöpolitiken i EU
Världen utanför ignoreras i SVT:s slutdebatt
