Mitt personkryss försvann i valet
När mitt personkryss i valet försvann blev det tydligt att även de bästa systemen innehåller brister. Att lyfta dessa bör ses som praktiska försök att faktiskt stärka systemen, snarare än undergräva dem. Det skriver Altingets fristående krönikör Paula Bieler.
Så har ännu ett val kommit och gått, alla röster är räknade, redovisade och fastställda. Trots visst kaos med i vissa fall timslånga köer och trots kontroverser gällande hur personkryss skulle räknas har diskussionen övergått till att handla om hur de vunna mandaten kommer omsättas i politiskt inflytande. För egen del vill jag dock uppehålla mig lite till vid själva valförfarandet, och dess konstanta behov av utvärdering och omprövning.
I detta val kunde jag för första gången notera att mitt kryss i riksdagsvalet inte räknats, eftersom jag valt att ge det till en person som stod relativt långt ner på aktuell valsedel och som jag därmed var ensam om att kryssa i mitt valdistrikt.
När resultatet redovisades hade denna kandidat inte fått ett enda kryss i distriktet.
Jag anklagades för lögner
Jag valde att uppmärksamma mitt försvunna kryss på sociala media, främst för att få koll på hur jag borde agera. Bland svaren dök det dock upp flera kommentarer som i sig väckte oro. Dels var det förhållandevis många som svarade att de upplevt samma sak, både anonyma konton och politiskt aktiva. Dels tog sig den välkända polariseringen uttryck i form av anklagelser om å ena sidan valfusk, å andra sidan att jag skulle ljuga och vilja undergräva förtroendet för vårt valsystem.
I sammanhanget kan nämnas att jag nog inte hade känt mig lika trygg i att offentligt skriva om hur mitt kryss inte hade räknats om inte ”min” sida hade vunnit valet. Inte minst efter den debatt som uppstod då Donald Trump förlorade presidentvalet i USA, och som exempelvis Anders Lindberg fört över hit då han insinuerat att sverigedemokrater skulle försöka ogiltigförklara ett valresultat som inte gått deras väg.
Valsystemet hanterade problemet
Mina inlägg gav dock den effekt jag önskat, och efter kontakt med länsstyrelsens valsamordnare tog jag mig till rösträkningslokalerna där jag själv fick tillfälle att granska och räkna alla valsedlar från mitt valdistrikt. Totalt upptäckte jag sju kryss som missats, varav ett var mitt, och två kryss som räknats felaktigt. Valsamordnaren tog det på allvar och jag kunde lämna lokalen trygg i vetskapen om att min röst åtminstone räknats avseende partival.
När jag uppdaterade på sociala media kunde jag dessutom visa en av de stora styrkorna med vårt valsystem – att väljarna har rätt till insyn i och kontroll av rösträkningen.
För ett par år sedan var jag på ett seminarium om e-röstning som anordnades i riksdagen och där man bland annat hade bjudit in föredragande från Schweiz, där digitala röstförfaranden används flitigt. Det är ett ämne som förtjänar en helt egen text, men en sak som satt sig i mitt minn är det svar jag fick när jag kritiskt frågade hur man garanterade medborgarna sådant som valhemlighet. Fritt översatt, och ur minnet, sades ungefär: ”Det behövs inga garantier eftersom medborgarna litar på våra myndigheter”.
Att lyfta brister stärker systemet
Självklart är det viktigt med ett högt förtroende för valsystem och de som praktiskt organiserar val. Men när system bygger på att förtroendet finns, eller när kritik och problem som uppmärksammas möts med anklagelser om att vilja undergräva demokratin, arbetar man med frågan på fel sätt. Även de bästa system innehåller brister. Att lyfta dessa bör ses som praktiska försök att faktiskt stärka systemen, snarare än undergräva dem. Ibland genom att, som jag nu gjorde, visa hur systemen håller för kontroll. Ibland genom att möjliggöra förbättringar.
Medborgare som bryr sig om rättssäkra och effektiva val bör trots allt uppmuntras till detta. I synnerhet av de som oroas av bristande tillit till systemen.
Tolv års fullkomlig upptagenhet av SD kulminerar
Småtidningarna stora förlorarna i mediestödsförslaget
