Nästa uppdrag: Skapa brett stöd för klimatpolitiken
I klimatpolitiken har regeringen fram tills nu hållit korten mycket nära kroppen. Det kan sannolikt ge Tidöpartierna viss uppförsbacke framöver när den klimatpolitiska handlingsplanens innehåll ska förankras brett hos folket.
Förväntningarna på regeringens klimatpolitiska handlingsplan som ska lämnas till riksdagen i december är vid det här laget mycket höga. De har byggts på successivt varje gång regeringen och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) inte har svarat på frågor om klimatpolitiken, utan istället hänvisat till att besked kommer i handlingsplanen i slutet av året.
Att den klimatpolitiska handlingsplanen har fått så stort fokus i den politiska debatten kan naturligtvis ses som en styrka i klimatlagen från år 2017 och som ett tecken på att den delen i lagen – att en regering ska lämna en handlingsplan vart fjärde år som redovisar hur klimatmålen ska uppnås – fungerar som det var tänkt.
Men man kan också fundera kring hur lagkravet på en klimathandlingsplan bidragit till det vakuum som har präglat klimatpolitiken sedan regeringen tillträdde. Det har varit många frågor, men få svar.
Regeringen har visserligen fattat klimatpolitiska beslut – som ökar utsläppen, men utan att ge några klara besked om vad som ska komma istället, bara pekat bort mot horisonten och en kommande handlingsplan.
Tidöregeringen har sannolikt haft sina skäl för att hänvisa till handlingsplanen som ett sätt att vinna tid. Klimatpolitiken är knappast ett område där Tidöpartiernas samarbete så här långt har framstått som särskilt harmoniskt, tvärtom.
Olika vägar till acceptans
På en punkt har Romina Pourmokhtari varit tydlig: Klimatpolitik måste ha brett stöd hos befolkningen. Och som en följd av det så skruvar regeringen kraftigt ner nivåerna i reduktionsplikten.
Vikten av brett stöd för klimatpolitiken är något som även Klimatpolitiska rådet trycker på i sin årliga rapport, ska omställningen lyckas krävs acceptans hos medborgarna. Vägen dit är öppenhet, inkludering och en transparent politik, enligt rådet.
Här någonstans kan man ana en uppförsbacke som väntar för regeringen. Det är kanske en sak att stryka saker med hänvisning till att det saknas ett brett folkligt stöd, men en annan sak att lyckas införa saker och uppnå samma sorts stöd. Inom någon månad ska den klimatpolitiska handlingsplanen rullas ut. Fram tills nu har regeringen hållit klimatkorten tätt intill kroppen, mycket långt bort från begrepp som inkludering, öppenhet och transparens. Nu gäller det att få opinionen med på tåget för det man har tänkt ut på kammaren.
Går effektivitet hem?
Utifrån dels ekonomiprofessor John Hasslers klimatrapport som presenterades i oktober, dels Tidöpartiernas tilläggsöverenskommelse som presenterades i veckan så bör en del i handlingsplanen gå ut på klara uppsatta klimatmål genom att köpa utsläppsutrymme från andra medlemsländer. Det kan te sig som en enkel lösning, men frågan är hur strategin landar i folkdjupet?
Kanske går argumentet hem om att det är ekonomiskt mest effektivt att Sverige betalar för åtgärder i ett annat land där klimatfrukterna fortfarande hänger lågt. Eller så tycker fler att det faktiskt är bättre att miljarderna stannar på hemmaplan, även om det blir dyrare.
Ändrar klimatredovisningen
Och på tal om klimatlagen så innehåller Tidöpartiernas tilläggsöverenskommelse en punkt som rör den andra delen av lagen, att regeringen ska lämna en klimatredovisning med budgetpropositionen. Den redovisningen ska utökas, enligt överenskommelsen, med ”en beskrivning av vad budgeten innehåller som ökar acceptansen för klimatmålen och för omställningen”. Återstår bara att se vilka klimatmål det rör sig om. {{toplink}}
EU-debatten kapades av inrikespolitiken – igen
Brutaliserad politisk offentlighet eller bara gamla personer på internet?
