Textilsorteringskrav lämnar fortsatt många luckor obesvarade

Tony Clark, vd på Avfall Sverige menar att det tydliggjorda kravet på ett generellt ansvar att sortera ut textilier, tillsammans med ett informationspliktsansvar, kan öka mängderna textilier som samlas in i stället för att brännas upp.

– Det är en bit på vägen, säger han i en intervju med Altinget.

Men även om materialet nu ska sorteras ut enligt regeringens förslag, som är i linje med de EU-krav som träder i kraft 2025, så är det fortsatt många frågor krav innan ett cirkulärt system funkar.

För tillfället saknas det först och främst en fullständig bild av hur stora avfallsmängderna ens är från början, bland annat i Sverige. Det uppskattas att bara hushållens textilmängder som hamnar i avfallsförbränningen uppgår till 10 kilo per person och år.

Promemorian ger också vissa fingervisningar om vägen framåt. Men det råder delade bud kring hur ansvaret för insamlingen i praktiken ska sättas upp. 

– I den snabbkoll jag har gjort så lämnas det öppet, beroende på hur producentansvaret utformas, säger Ellen Einebrant, vd på det privata avfallshanteringssamarbetet Återvinningsindustrierna. 

Här kommer den oundvikliga frågan om kostnader in i bilden. För som det är nu, så är det många steg från det att materialet som är insamlat kan hamna på rätt plats. Dessa steg kostar. Och vem det är som ska betala är inte bestämt idag. Bara det första steget, att samla in utsorteras materialet, bedöms såsom läget ser ut för stunden leda till att avfallstaxorna höjs, genom införandet av kravet.

– Till syvende och sist är det medborgarna som får betala, säger Tony Clark, med hänvisning till materialet från hushållen.

Men samtidigt finns det också vinster i andra änden, om systemet fungerar.

– Det är exempelvis huggsexa om bomullen, säger Anna Vilén, kommunikatör på det kommunala bolaget Sysav. 

Bilden skulle dock kunna klarna framöver. Därför vänds många blickar mot förslaget till producentansvarssystem, som EU-kommissionen förväntas lämna den 7e juni. Där hoppas flera inblandade aktörer att vissa utestående detaljer från den tidigare utredningen i Sverige kan klaras ut – bland annat hur producentansvaret i praktiken ska se ut.

{{toplink}}

Det viktigaste är att inte förstöra för mycket för återbruksmarknaden, där kläder samlas in för att först och främst hamna i andrahandsmarknaden, påtalar både Einebrant, Vilén och Clark.

Men när det kommer till restströmmen – som kan gå till först och främst materialåtervinning, så är det fortsatt många lösa trådar.

– Det stora problemet är ju att hitta avsättning. Vi fick ju returpappret i knät tidigare genom kommunalt insamlingsansvar – men där hittade vi avsättning. Jag tänker mig att det kommer att komma även här, säger Tony Clark.

{{toplink}}

Lång väg att gå

Av de textilier som samlas in bedöms idag omkring en procent på världsmarknaden sedan materialåtervinnas från ”fiber till fiber”, där exempelvis ett uttjänt klädesplagg kan bli ett nytt. Därutöver går uppskattningsvis 12 procent till att bli nya material, som sedan kan brukas en gång till innan de förbränns. Men potentialen är långt större.

Och det är samtidigt en global marknad, där Renewcell i Sundsvall exempelvis importerar sitt råmaterial mestadels från Asien.

– Problemet är sorteringen och transporterna, fortsätter Anna Vilén på Sysav.

Det kommunala avfallssamarbetet i Skåne är nämligen en potentiell storspelare på området. Detta då de äger anläggningen Siptex. Den beskrivs som den största automatiska sorteringsanläggningen i Europa och har stor potential att kunna få fram långt mer material till producenter. En tredjedel av det som idag hamnar i soporna i Sverige, 24 000 ton, kan gå igenom anläggningen vid full kapacitet. 

Men de sitter med en stor utmaning. Hittills har det varit svårt att helt få ihop affären, eftersom de är beroende av import av utsorterade materialet från manuella sorteringsanläggningar i Tyskland och Baltikum.

Sortering, sortering, sortering

Nu försöker de vända på värdekedjan – genom att få på plats en lokal ”grovsortering”.

– Vi behöver inte sortera i 300 olika fraktioner för återbruk, såsom professionella värderare gör där. Vi behöver bara få tag på materialet ”som inte går att återbruka”, för att sedan sortera det, säger Anna Vilén.

Vem som ska betala för detta, återstår dock att se. I projektet som de ska dra i gång vänder de sig till de egna ägarna, kommunerna i Skåne.

Men den situationen kan också bli annorlunda med ett producentansvar på plats.

Finns det samtidigt en risk att ert inflöde blir mindre genom att producentansvaret kommer på plats? 

– Det beror på hur upphandlingarna faller ut. I de kommuner i Danmark där man startat med insamlingen så har tyska bolag vunnit upphandlingen. Så det materialet lämnar ändå Danmark, konstaterar Vilén, som hoppas att läget förändras framöver.

jacob@altinget.se