En valrörelse utan visioner och avgörande sakfrågor

En del jublade tidigt i söndags, andra hela natten. SVT:s valvaka skildrade stämningarna på de olika valvakorna och kvällen igenom fick vi se lyckliga sverigedemokrater som blivit näst störst och dansande liberaler och miljöpartister som firade att de fortfarande existerar som riksdagspartier.

Firandena är över och inledande regeringsförhandlingar har startat hos Moderaterna. Av allt att döma blir det en Kristerssonregering med ett, två eller tre partier. Håller sig resultatet som det ser ut nu har högern ett mandats övervikt. Den svagaste länken i laget stavas Liberalerna och man gör nog rätt i att hålla koll på personrösterna, kanske blir det en trilskande folkpartist som blir tungan på vågen? Kanske finns det trots allt någon kvar där som ställer socialliberalismen högre än att få sitta vid maktens falukorvsgrytor.

En stor förlorare

En av valets stora förlorare är Vänsterpartiet. V är partiet som vid flertalet tillfällen under den gångna mandatperioden pressat regeringen politiskt, som drivit den framför sig och som också drivit på för misstroende mot statsministern. Men i valrörelsen har partiets radikalitet domnat.

Klassklyftorna växer, kapitalismen skördar ständigt nya offer här och runt om i världen, segregationen och hopplösheten i utsatta områden breder ut sig, de osäkra anställningarna blir allt fler, en stor majoritet av väljarna är precis som partiet kritiska till marknadsskolan och så vidare. Ändå backar Vänsterpartiet.

Visionerna som försvann

Det här behöver Vänsterpartiet gå till botten med. De kan till exempel börja i partiledarens insats i SVT:s partiledarutfrågning. Där viftades frågorna om partiets historia bort och kunde inte på ett trovärdigt sätt problematiseras av Nooshi Dadgostar och där kunde inte heller centrala socialistiska begrepp, som visionen om det klasslösa samhället, förklaras. Visionslösheten och bristen på djupare ideologiskt kunnande fick ett ansikte.

Men visionslösheten har inte bara funnits inom Vänsterpartiet. Den har till stora delar präglat hela valrörelsen. Centerpartiet levererade den kanske mest intetsägande kampanjen ”För Sveriges bästa”, Liberalerna har varit helt upptagna med att rädda sitt riksdagsskinn och Socialdemokraterna satsade nästan allt på Magdalena Andersson och hennes höga förtroende bland väljarna. Det gynnade säkert S i valet och på kort sikt. Men på lång? Och vart tog den klassiska vänster-högerkonflikten vägen i årets valrörelse?

SD den dominerande sakfrågan

Valrörelsen har puttrat kring otryggheten, invandringen och energipolitiken även om ingen av dem dominerat och många andra frågor har kommit bort. Ofta brukar det i valrörelser presenteras stora reformförslag som definierar hela valrörelsen, så skedde inte i år. Däremot har det grälsjuka, maktlystna och presidentvalslika fått ta plats.

Om man trots allt skulle peka ut något som dominerat valrörelsen så är det huruvida partierna är för eller emot att samarbeta med Sverigedemokraterna. Och det kan väl sägas vara en ganska dålig strategi för alla utom för just Sverigedemokraterna som är valets stora vinnare och som gissningsvis, i kraft av sin storlek, har mest att vinna i de nyss inledda regeringsförhandlingarna.

Forrige artikel Naod Habtemichael: Det är inte roligt att vara liberal Naod Habtemichael: Det är inte roligt att vara liberal Næste artikel Tolv års fullkomlig upptagenhet av SD kulminerar Tolv års fullkomlig upptagenhet av SD kulminerar
Så mycket får myndigheterna

Så mycket får myndigheterna

Kriminaliteten och säkerhetsläget präglar regeringens fokus i budgeten. Försvarsmakten, Polismyndigheten och Kriminalvården är de myndigheter som får mest.