EU-parlamentet vill se ett paneuropeiskt val 2024

Den senaste delen av Hungerspelen, vars filmversion kom ut i november, tar sin utgångspunkt i att de grymma Hungerspelens popularitet fallit. Tio år efter att spelen först introducerats dalar tittarsiffrorna. Frågan ställs: hur kan hungerspelen göras om för att engagera och locka tillbaka åskådarna? I Hungerspelen är svaret – göra deltagarna mer kända för att öka engagemanget för dem.

Det är inte helt olikt resonemanget i Europaparlamentet, där det är det låga valdeltagandet man oroar sig för. Vid senaste valet röstade 50,5 procent av de röstberättigade européerna.

Det var en rejäl ökning jämfört med 42,6 procent vid det tidigare valet 2014 men fortfarande alarmerande låga siffror.

Dessutom visar en ny studie från Ipsos, där man undersökt hur pass nöjda människor är med demokratin i sju olika länder, varav fem är EU-länder, att ytterst få känner att de har något inflytande över EU. I Sverige, som hör till de undersökta länderna, svarade bara 3 procent att de känner att har något inflytande över besluten i EU.

Och precis som i Hungerspelen tänker en majoritet av europaparlamentarikerna att ett sätt att öka engagemanget för unionen kan vara att skapa engagemang för några få enskilda kandidater. För det behöver man återuppliva det å kallade Spitzenkandidat-, eller toppkandidatsystemet.

Toppkandidater ska göra valet mer europeiskt

Det går ut på att de europeiska partigrupperna lanserar varsin toppkandidat till att leda EU-kommissionen och att kandidaten från den partigrupp som får flest röster ska få första möjligheten att skapa en majoritet och bli kommissionsordförande. Tanken är att om att varje europeiskt parti har en ledarkandidat som deltar i debatter och är mer synlig blir det tydligare för väljarna vad valet handlar om.

– Vi ska inte återigen ha en samling av 27 nationella, parallella val som hänger på frågor av nationellt intresse i medlemsstaterna. Det är mer nödvändigt än någonsin att europeisera denna politiska diskussion och uppmuntra till deltagande i EU-valen, sade spanske socialdemokraten Domènec Ruiz Devesa som varit en av de huvudansvariga för frågan under debatten i Strasbourg i måndags.

Ett annat argument för toppkandidatsystemet är att det är mer demokratiskt.

”För att ytterligare öka den demokratiska legitimiteten för EU måste det direktvalda Europaparlamentet få en starkare roll. Exempelvis behöver parlamentet ha rätt att initiera lagar och välja vem som ska leda kommissionens arbete”, säger liberalen Karin Karlsbro i ett skriftligt uttalande till Altinget.

Toppkandidatsystemet infördes inför valet 2014 men ignorerades redan vid nästa val 2019 när medlemsländerna enades om att ställa sig bakom Ursula von der Leyen, som inte varit toppkandidat, till kommissionsordförande.

Nu vill EU-parlamentet därför att man når en bindande överenskommelse med Europeiska rådet om att toppkandidatsystemet ska respekteras efter valet till Europaparlamentet i juni nästa år.

– Denna gång vill vi undvika uppgörelser bakom stängda dörrar och vi vill undvika besvikna väljare och stärka demokratin, sade tyske kristdemokraten Sven Simon som delat ansvaret för rapporten.

Gemensamma vallistor

Det är inte bara toppkandidaten som EU-parlamentet vill ska bli synligare inför EU-valet 2024. I rapporten som parlamentet antog i tisdags står också att man ska öka synligheten för de europeiska partierna genom att deras loggor ska framhävas i de nationella partiernas valkampanjer.

Och så ställde man sig bakom att kräva av rådet att de går vidare med förslaget till en ny vallag som Europaparlamentet antog i fjol. Det skulle bland annat innebära att man införde en gemensam vallista, utöver de nationella vallistorna. Alla väljare skulle då ha två röster, en för att rösta på en parlamentariker från det egna landet och en för att rösta på en kandidat som kan vara från ett annat EU-land. 28 mandat skulle fördelas via de rösterna.

Rapporten, som alltså bara kan ses som ett förslag från parlamentet då de inte äger frågan, fick stort stöd av EU-parlamentarikerna. 365 röstade för, 178 mot och 71 avstod från att rösta.

Men bland de svenska europaparlamentarikerna är förslagen impopulära. Utöver Liberalerna röstade bara de två närvarande Miljöpartisterna för det.

Socialdemokraterna, Moderaterna och Vänsterpartiet gick emot den stora majoriteten i sina partigrupper och röstade mot det.

– Det är jättebra att ha de här diskussionerna i olika länder där du tydliggör skillnaderna mellan olika grupper men i slutändan så har vi inte ett federalt Europa och det är inte dit vi ska gå. Vi behöver inte en EU-president utan vi har en ordförande för kommissionen. Vi ska inte förstöra något som fungerar, sade Evin Incir vid en pressträff inför omröstningen.

SD-parlamentarikern Johan Nissinen lyfte, vid samma pressträff, också att förslaget om en gemensam vallista skulle missgynna mindre länder som Sverige, enligt dem.

– Vilka spanjorer eller fransmän kommer att rösta på en svensk? Det kommer bli de större länderna som tjänar på det för de kommer att få in fler kandidater.

Karin Karlsbro ser det helt annorlunda: ”En gemensam extra valkrets gör att medborgarna får ytterligare en möjlighet att välja sina egna politiker. Det kan ju faktiskt vara så att man vill bli representerad av någon med en åsiktsinriktning eller ett engagemang för en alldeles speciell fråga, som inte bor i samma land som man själv. Inte minst skulle det ge en starkare röst åt alla de svenskar som lever sina liv över nationsgränserna och påverkas av beslut också i Danmark, Finland eller andra medlemsländer.”

Hinns med till 2024 

Med mindre än sex månader kvar till EU-valet är frågan hur realistiskt det är att tänka sig att Spitzenkandidatsystemet, eller något av de andra förslagen verkligen ska bli aktuellt inför det. Men rapportören Domènec Ruiz Devesa hävdade vid en presskonferens efter omröstningen med emfas att det är fullt möjligt.

– Vad vi föreslår är så klart för detta val, inte för 2029. Det är inget vi föreslår som inte skulle hinnas med. Att till exempel ha med logotyper för partigrupperna i kampanjerna. Det är förresten något som inte ens ministerrådet beslutar om, det är ett beslut som är upp till partierna.

natacha@altinget.se