Ställ dig frågan: ”Hur har det parti jag röstade på sist presterat?”
SD erbjuder sina medlemmar att för en större engångssumma teckna ett livstidsmedlemskap. Många förvånades över att jag i stället förnyade medlemskapet varje år, skriver Paula Bieler som ser både fördelar och nackdelar med att väljarna blivit mer rörliga.
”Du vet, vi är lite mer som en familj. Man är lojal mot partiet och pragmatisk. Ibland håller man med mer, ibland mindre, men man vet alltid att partiet kommer få ens röst.”
Ungefär så sa en tidigare riksdagskollega, partitillhörigheten låter jag vara onämnd, när vi bytte några ord för ett tag sedan. Tonen var skämtsam, och när jag svarade något om principer följdes det upp med en parafrasering av Groucho Marx om hur principer alltid kan bytas om det passar bättre för stunden. Trots den uppenbara glimten i ögat satte sig konversationen i minnet, för att den inställningen ligger så långt från min egen.
Livstidsmedlemskap i SD
Sverigedemokraterna erbjuder sina medlemmar att för en större engångssumma teckna ett livstidsmedlemskap. Många förvånades över att jag valt att avstå detta, och i stället förnyade medlemskapet varje år. Men för mig var det en viktig princip att regelbundet behöva ta ställning till om jag ville fortsätta att vara medlem. Mitt engagemang var ju kopplat till min analys av och vision för samhället, inte till en viss organisation. Det var så jag hade funnit SD, och det var så jag också en dag kom att lämna partiet.
Utan ett politiskt engagemang räcker det att ta ställning en gång vart fjärde år, då vi håller allmänna val i Sverige. Åtminstone så sällan borde var och en av oss mäkta med en politisk utvärdering. Efter en mandatperiod som denna är det kanske extra motiverat att ställa sig till exempel följande frågor:
Hur har det parti jag röstade på sist presterat? Höll det sina löften och om inte, varför? Om de hölls – blev resultatet som förväntat? Vad har förändrats under åren som gått – tycker partiet annorlunda, eller gör jag det?
Väljarna är mer rörliga i dag
Vid Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg har forskare sedan början av 50-talet studerat väljarkårens beteende. Då fanns starka tendenser att låta klass och yrke avgöra var rösten skulle hamna, och många identifierade sig tydligt med ett parti. Idag ser det annorlunda ut. Väljarna har blivit mer rörliga och gör mer aktiva val. Det är en utveckling som, givet det politiska utbudet, bör välkomnas.
I grunden är jag en starkt ideologisk person, som gärna ser en djupare, värderingsdriven politisk debatt. Jag har, när jag fått frågan, framhållit att det för mig är betydligt viktigare vilka drivkrafter och visioner politiska företrädare har, än vilka enskilda sakfrågor de driver för stunden eller läst in sig extra djupt på. Man skulle alltså kunna förvänta sig att jag snarare skulle vara kritisk till en situation där väljare byter parti i tid och otid.
Partierna förändras också
Men i takt med att väljarkåren blivit mer rörlig har även partierna förändrat sina förhållningssätt. Valanalyser och opinionsundersökningar påverkar, tyvärr, hur de ställer sig i olika frågor. Den upplevda risken för politiska drev och efterföljande väljartapp tillåts spela en stor roll. Det är något jag vänder mig starkt emot, men samtidigt ett faktum jag som väljare har att förhålla mig till. Mot den bakgrunden blir den mycket rimligt att kritiskt granska alla partier inför ett val.
I min förra text uppmanade jag partiaktiva att fokusera på sin egen politik, i stället för att baktala andras. I denna, min sista inför sommaruppehållet, uppmanar jag alla väljare att ta sig tid att i lugn och ro fundera över höstens val. Försök gå djupare än valkompassernas svar på vilka partier som tycker mest som du, sök reda på varför och hur länge de tyckt så. Hur trovärdiga är deras löften, egentligen? Och hur kommer de agera i alla andra frågor som kan tänkas dyka upp?
Rimligt med medelväg mellan L och S om betygen
Inom vården ska män vara tåliga och kvinnor ses som simulanter
