Politikernas ideologiska kompass i kriser är mer intressant än kronor och straffsatser
Under valrörelsen 2018 ställdes till exempel inga frågor om hur partierna skulle agera i händelse av en pandemi eller en rysk invasion av Ukraina, men just detta har ju de folkvalda fått hantera. I stället för kronor och straffsatser i valrörelsen, vill jag höra om politikernas ideologiska kompass i kriser.
Som många andra politiskt intresserade tog jag mig förra veckan tid att lyssna på P1:s utfrågning av Magdalena Andersson. På det stora hela var det ungefär som väntat – Andersson undvek vant att ge definitiva svar och försökte få in sina talepunkter i var och varannan mening – men en bit in i intervjun gav hon också en befriande kommentar till just bristen på svar och löften: ”Jag kommer att få tusen frågor under den här valrörelsen på ’kan jag lova det, kan jag lova det’ […] om jag börjar ställa ut massa röda linjer riskerar jag att skapa ytterligare låsningar.”
Och visst har hon en poäng. Så som det parlamentariska läget ser ut, och med all sannolikhet kommer se ut efter valet, kommer inget parti få egen majoritet utan alla kommer behöva kompromissa med andra. Kanske är det då bättre att över huvud taget inte formulera sin politik i form av löften.
Hur förslag omsätts i praktik
En mindre uppenbar poäng, men minst lika viktig, är dock den om hur låsningarna riskerar att pressas fram – genom frågor som ställs, i första hand från media. Statsministern själv påpekade förstås att flertalet av alla frågor är ytterst relevanta, men precis som hon var inne på kanske utformningen och framför allt inramningen av både frågor och svar behöver nyanseras. Det fokus och de formuleringar som väljs ut av journalister påverkar i hög utsträckning väljarnas bild av dels partiernas ståndpunkter, dels hur politiska förslag omsätts i praktik.
Strax före sommaren var jag en av tre inbjudna gäster till Publicistklubbens sista PK-debatt, de övriga var moderaten Hanif Bali och tidigare centertoppen Fredrick Federley. Ämnet för dagen var den journalistiska bevakningen av politik i allmänhet, valrörelser i synnerhet. Föga förvånande hade alla tre av oss synpunkter på hur denna bevakning hanteras. Vi lyfte allt från oproportionerligt skandalfokus till förenklade beskrivningar av hur beslut tar form och fattas.
Fatta beslut vid snabba förändringar
I mina två senaste krönikor fokuserade jag på vad jag önskar mig dels av politikerna, dels av väljarna. Minst lika stark är min önskan att politik- och nyhetsredaktioner funderar på hur de kan lägga upp sitt arbete för att ge en så bred och samtidigt grundlig bild som möjligt av varje parti och hur det resonerar. I stället för att jaga snabba och enkla svar på enskilda frågor skulle jag vilja höra djuplodande intervjuer om resonemang och utgångspunkter när politiska förslag tas fram.
Det finns främst två anledningar till detta. Dels det som Andersson tog upp: det parlamentariska läget. Eftersom det verkar ytterst osannolikt att något parti ensamt kan ta makten är det egentligen mer relevant att veta hur och varför olika prioriteringar skett när valmanifest tagits fram än exakt vad som står däri – de politiska förslagen kommer med största sannolikhet behöva förändras och anpassas efter samarbeten. Dels har den senaste mandatperioden visat behovet av att kunna fatta beslut i tider då omvärlden snabbt förändras. Under valrörelsen 2018 ställdes till exempel inga frågor om hur partierna skulle agera i händelse av en pandemi eller en rysk invasion av Ukraina, men just detta har ju de folkvalda fått hantera.
Ideologiska kompasser
Som väljare är jag inte intresserad av exakta kronor och ören eller straffsatser. Jag vill veta vilka värderingar som styr och vilka ideologiska kompasser som guidar. Jag vill förstå hur de jag röstar på tänker, eftersom jag vill ge mitt förtroende till någon som kan fatta kloka beslut när omständigheter förändras och ny information görs tillgänglig. Det får jag inte veta om frågorna fokuserar på sakpolitiska vallöften och rubrikvänliga utspel.
Det är dags att slopa lovskolan
Riksdagsmotionerna vittnar om gränsen mellan politiken och vården
